1968: ”Var realistisk, kräv det omöjliga”

13.11.2008

För 40 år sedan förändrade en studentgeneration världen. Men förändrade världen med tiden också studenterna?

1968: ”Var realistisk, kräv det omöjliga”

För 40 år sedan förändrade en studentgeneration världen.
Men förändrade världen med tiden också studenterna?

text jens finnäs  foto hufvudstadsbladet

Måndagen den 25 november 1968 är just så ruskig som en novemberdag kan bli. Temperaturen pendlar kring nollstrecket och från Helsingforshimlen dalar någonting som har svårt att bestämma sig för om det ska vara snö eller regn.
Utanför Gamla studenthuset trotsar ett hundratal studenter det ruskiga vädret. Demonstrationen började planeras redan för ett par veckor sedan av en nybildad aktionsgrupp som kallar sig Ylioppilaat – Studenterna och som har marknadsfört aktionen med flygblad och lappar. Men uppslutningen överstiger alla förväntningar. Taktfast skanderar demonstranterna nu ”studenthuset åt studenterna”.
– Universitetet måste demokratiseras. Men studentkåren bryr sig bara om att festa, säger en av studenterna.
Det som fått demonstranterna att trotsa regn och rusk är studentkårens 100 års jubileum, som firas i morgon – på just Gamla studenthuset är det tänkt. På den namnstarka gästlistan finns bland annat president Urho Kekkonen, som ska hålla årsfesttal.
– Om Kekkonen vill tala till studenterna kan han göra det på tv så att alla kan höra.
Plötsligt hörs ljudet av en fönsterruta som krossas och den låsta huvuddörren till studenthuset öppnas. Ett jubel utbrister bland demonstranterna, som inte tvekar en sekund. Nu är studenthuset deras.

År 1968 är ett av de där åren som satt ett alldeles speciellt avtryck i historieböckerna. Innan 1968 kom till Finland, den där eftermiddagen i slutet av november, hade det hunnit hända mycket ute i världen.
Under hela året har Vietnamkriget dominerat nyhetssändningarna. De sydvietnamesiska och amerikanska styrkorna har lidit allt större förluster och på hemmaplan har missnöjet växt. I Tjeckoslovakien har sovjetisk militär med våld slagit ner Alexander Dub­ceks försök att öppna upp landet och införa en liberalare form av kommunism. Och USA har skakats av morden på först Martin Luther King och sedan presidentkandidaten Robert Kennedy (John F Kennedys bror).
Det pyr av missnöje och förändringsvilja i världen. Och de som omsätter missnöjet i handling är studenterna. De stora årskullarna, som föddes över hela västvärlden efter kriget, har växt upp till en rastlös massa som känner att de inte längre passar in i de gamla mönstren.
Studentrevoltåret 1968 börjar egentligen redan sommaren 1967 när den tyska studenten Benno Ohnesorg skjuts ihjäl av poliser i samband med en demonstration mot den persiska shahen, som besöker Berlin. Incidenten radikaliserar den tyska studentrörelsen.
Under våren följer ett pärlband av mer eller mindre våldsamma studentprotester över hela världen – i Polen, Italien, Tyskland, Storbritannien och förstås i USA. Protesterna når sin kulmen i maj när franska studenter, i armkrok med strejkande arbetare, drabbar samman med polis på Paris gator.
Studentrevolterna smittar också av sig på Norden. I Danmark och Sverige ockuperas under våren studenthus. I Finland råder det också en spänd förväntan i luften om att någonting ska hända, men det ska som sagt räcka ännu ett halvår innan 1968 når Finland.

Vad är det då man protesterar emot? Och varifrån kommer allt engagemang? Även om vart lands studentrevolt har sina egna unika förtecken så finns det en del frågor som går igen – från världspolitiska frågor som Vietnamkriget och avkoloniseringen, till lokala frågor som universitetsdemokrati.
Men kanske mer än sakfrågor är det idealen som sammanbinder studentrevoltörerna. Som en motreaktion mot föräldragenerationens stela, konservativa och ofta nationalistiska syn på världen växer sig ideal som rättvisa, tolerans, mångkulturalism och demokrati starka. I Finland handlar 1968 mycket om att gå vidare från den röd-vita uppdelningen av landet som fortfarande råder efter inbördeskriget.
Det är just rättviseideal som får en ung Marianne Laxén att engagera sig i politiken – först inom Finlands svenska skolungdomsförbund, sedan inom den finska motsvarigheten Teiniliitto. År 1965 ansluter hon sig till socialdemokraterna och hösten 1968 är hon en av de centrala figurerna bakom det som kommer att bli ockupationen av Gamla studenthuset.
– Jag utvecklade tidigt ett väldigt starkt rättvisepatos. Min mamma var ensamförsörjare och rektorn i den flickskola jag gick i var en aktiv fredsaktivist, vilket påverkade mig väldigt mycket.
Markus Lyra är en annan av profilerna bakom ockupationen.
– Jag var uppväxt i en typisk finlandssvensk borgerlig familj i Helsingfors. Det var en grym skandal i familjen när jag berättade att jag gått med i det socialdemokratiska partiet. Det var helt otänkbart på den tiden.
– Vi var engagerade och kände starkt för många samhällsfrågor. Jag minns att vi varje lördag gick och demonstrerade mot Vietnamkriget – röda lördagar kom de att kallas.
Den nya samhällsengagerade studentgenerationen ger ett uppsving för de politiska partierna. Det är vänstern, framför allt socialdemokraterna, som lyckas fånga upp de unga och deras värderingarna. Flera av de stora 1968-profilerna är socialdemokrater – Tarja Halonen, Paavo Lipponen och Erkki Tuomioja, för att nämna några.
laura kolbe, som är professor i historia vid Helsingfors universitet, menar att vi först i dag, efter 40 år, ser slutet på den socialdemokratiska våg som växte fram under mitten av sextiotalet.
– Socialdemokraterna börjar bli gamla och trötta nu. Deras budskap har tömts ut.

Tillbaka till 1968 och Gamla studenthuset. Ryktet om ockupationen sprider sig snabbt. Framåt kvällen är studenthuset fullt till bristningsgränsen av studenter. Tidningarna uppskattar att det rör sig om över tusen personer.
Studenthuset dekoreras med planscher och banderoller med slagord som ”Revolutionen är varken polonäs, champagne eller hundraårsfest”  och ”Nu är striden, framtiden är vår”. Det hålls tal, debatteras och tillsätts arbetsgrupper. Det lyssnas också på musik och dricks rödvin. Jämfört med de våldsamma kravallerna, som under året härjat ute på kontinenten, framstår den här ockupationen ändå som rena söndagspicknicken.
Arrangörerna uppmanar alla att undvika skadegörelse och ockupanterna lyder snällt. Vid ett-tiden på natten kreverar visserligen en rökbomb i festsalen, men mera dramatiskt än så blir det inte. Efter lite hjälp med rökpumpning från brandkåren kan ockupationen lugnt fortsätta.
Myndigheterna väljer, kanske med lärdom av de hårda sammandrabbningarna mellan polis och studenter ute i Europa, att inte ingripa. Flera poliser finns visserligen på plats under ockupationen, men bara som passiva observatörer.
– Det verkade som om man satt äldre, rutinerade konstaplar att övervaka ockupationen för att undvika bråk. Jag minns att det var en god stämning mellan oss och polisen. Det fanns ett samförstånd om att det skulle gå lugnt till, säger Marianne Laxén.

Tidpunkten för ockupationen, sen måndagseftermiddag, är inte någon slump. Pressen hinner lugnt skriva sina artiklar till följande dags tidning och etermedia kan direktrapportera från studenthuset på bästa sändningstid. Yle-journalister från radio och tv finns på plats redan när den första fönsterrutan slås sönder för att entusiastiskt kunna kabla ut nyheten att 1968 nu kommit till Finland.
1968:orna för nämligen inte bara med sig ett paket av nya värderingar och åsikter, de är också nytänkare i sitt sätt att föra politik. Utomparlamentariska metoder – sittstrejker, ockupationer och demonstrationsmarscher – är den nya generationens medel för att få sin vilja igenom. Framför allt lär sig studenterna utnyttja massmedia till sin fördel.
Massmedierna, och framför allt televisionen, har nämligen en central roll i revoltåret 1968. För det första gör den nya uppfinningen satellit-tv det möjligt att utrikesrapportera på ett helt annat sätt än tidigare. Plötsligt finns alla världens hemskheter – Vietnam och Biafra – tillgängliga i realtid i var mans vardagsrum. De starka, ocensurerade bilderna lämnar ingen oberörd. Samtidigt förstärker nyheterna om revolterande ungdomar dominoeffekten mellan studentupproren världen över.
– Man talar mycket om globalisering i dag. Men redan 1968 pågick, tack vare tv:n, en form av globalisering, en medvetandegörandets globalisering om problem och orättvisor i världen, säger Marianne Laxén.
För det andra har televisionen en förenande effekt. Kanalutbudet är begränsat och alla följer samma program, samma nyhetssändningar och berörs av samma ämnen. I själva verket är sextiotalisterna den första generationen som på allvar bygger upp en gemensam generationsidentitet, istället för att i första hand definiera sig enligt klass eller social bakgrund. Genom den banbrytande populärkulturen, musiken och modet binds årgången samman. Det här kan ses i kontrast till dagens betydligt mera individualiserade värld, där de generationsförenande elementen blir allt färre i takt med att kultur- och medieutbudet blir bredare.

Studenthusockupationen fortsätter under natten in på följande dag. De mera liberala centergrupperingarna tycker så småningom att det börjar räcka. Ockupationens mål anses uppfyllda. Kvar blir vänstergrupperingarna, som uppfyllda av sin egen uthållighetsseger, stämmer i med Internationalen när centerstuderandena lämnar studenthuset.
Ockupationen avslutas med en presskonferens där ockupanterna redogör för ett antal krav som man kunnat enas om – bland annat slopat kårobligatorium, införande av högskoledemokrati och en mera kritisk studentpress.
Finlands 1968 är ändå, på många sätt, en light-version av det 1968 som utspelar sig på många andra platser i världen. Symboliskt nog städar ockupanterna själva efter sig när ockupationen är över.
Så varför har då ockupationen av Gamla studenthuset i efterhand blivit en så stor och mytisk grej? Varför skriver vi om den?
– Jag ser ockupationen som en manifestation för någonting som varit på gång en längre tid. Den gav ett lyft åt studentpolitiken och en tro på att det går att påverka samhället. Men visst har hela ockupationen blivit obefogat romantiserad i efterhand, säger Marianne Laxén.
Den mest uppenbara konsekvensen av ockupationen är att studentkårens jubileumsfest flyttas till Sibeliusakademin, där den genomförs i ett något stympat format. Flera av de inbjudna gästerna drar sig ur, men president Kekkonen är åtminstone på plats för att hålla sitt årsfesttal, där han visar förståelse för de radikala studenterna.
– Studenterna känner osäkerhet och otrygghet. Morgondagens magister kan bli bittert besviken. Examen och löner motsvarar inte varandra, det finns inte arbete. Vi måste medge att vi inte förberett undervisningens expansion.

Studentpolitiskt innebär ockupationen ett stort uppsving för vänstern. Den banar väg för den politiska radikalisering som kommer att ske under sjuttiotalet, då framför allt extrema vänstergrupper vinner många sympatisörer. Kraven på högskoledemokrati får efter ytterligare några års påtryckningar gehör. De radikalaste förslagen om studentinflytande förkastas visserligen, istället går man in för en så kallad tredjedelsmodell där professorer, personal och studerande delar jämnt på posterna i högskolornas beslutandeorgan – en modell som för övrigt tillämpas än i dag.
Några direkta politiska konsekvenser på nationell nivå får ockupationen inte – kanske just för att myndigheterna lyckas hålla fingrarna borta och därmed få ockupationen att framstå som en i första hand högskoleintern angelägenhet.

Det största arvet efter 1968 torde ändå inte ligga på det politiska, utan på det kulturella planet. Laura Kolbe talar om 1968 som en kulturrevolution. Och för den här revolutionen är ockupationen utan vidare en tacksam symbol.
Kulturrevolutionen sker på flera nivåer. Populärkulturen eller ”lågkulturen” kör en gång för alla över ”högkulturen”. Ungdomskulturen med allt vad det innebär i form av musik, film och mode utvecklas i rasande takt.
Samtidigt får traditionella seder, vanor och normer ge vika för en modernare, mera liberal livshållning. Klassamhället bryts ner, liksom i sakta mak även de mest traditionella könsrollerna. Kvinnofrågorna är visserligen fortfarande rätt undanskymda vid tiden för studenthusockupationen, men för kvinnorörelsen är 1968-protesterna ändå viktiga. För första gången ges kvinnorna en central plats på de politiska barrikaderna.

Ockupanterna själva då? Vad händer med dem? Och, framför allt, vad händer med deras drömmar, visioner och ideal?
När sextiotal blir sjuttiotal sprids 68:orna så småningom för vinden. En del blir politiker, andra journalister. Många blir tjänstemän och akademiker. Det går utan vidare bra för väldigt många. Namnen som dyker upp när man läser tidningsartiklarna om ockupationen är till stor del bekanta. Från att ha varit unga revoltörer, som skulle göra uppror mot makten, blir till slut 68:orna makten själv.
Både Marianne Laxén och Markus Lyra göra framgångsrika karriärer. Marianne Laxén börjar jobba med jämställdhetsfrågor inom bland annat jämställdhetsdelegationen och socialdemokratiska kvinnoförbundet. I dag arbetar hon på regeringskansliet i Stockholm. Markus Lyra får efter studentåren in en fot på utrikesministeriet, vilket leder in honom på en diplomatisk karriär. Efter jobb som ambassadör i både Moskva och London, arbetar han i dag igen på utrikesministeriet.
– Jag tror att jag fortfarande strävar efter samma mål. Men efter moget övervägande har jag kommit fram till andra medel. Vi var så väldigt idealistiska och romantiska under studietiden, svarar han på frågan om han fortfarande drivs av samma mål och värderingar som för 40 år sedan.

Det sägs att den som aldrig varit ung och vänster saknar hjärta, medan att den som är vuxen och vänster saknar hjärna. Det vi kallar ”realpolitik” tvingar med tiden de unga idealisterna att se över sin världsbild – en del mera radikalt än andra.
– Jag har själv haft svårt att smälta att det varit så många som gjort sådana helomvändningar när det gäller åsikter och värderingar, kanske för att jag inte själv suttit som president eller statsminister. Eller kanske är det just därför jag inte blivit president eller statsminister, säger Marianne Laxén.
Men är det verkligen bara medlen som förändras? När 68:orna, i mitten av nittiotalet och början av nollnolltalet, når toppen av sitt samhälleliga inflytande får exempelvis Finlands u-landsbistånd och flyktingmottagning år efter år ge vika för ”ekonomiska realiteter”, samhällsklyftorna växer och de offentliga tjänsterna skärs friskt ner. I den offentliga debatten är begrepp som konkurrenskraft och bnp betydligt vanligare än demokrati och rättvisa.
– Alla som blir invalda till riksdagen får gå samma introduktionskurs i ekonomi- och försvarspolitik. Om man inte är påläst från tidigare är man helt såld efteråt. Det är bara att inse att den här kvarnen lyckats mala fram en hel del liktänkare genom åren, säger Marianne Laxén
– Till en del handlar det säkert om personer som övergivit sina värderingar. Till en del handlar det också om att man blir bekvämare när man blir äldre. Men vi måste komma ihåg att sextiotalisterna faktiskt lyckats åstadkomma en hel del. Det finländska samhället är ett helt annat i dag än för 40 år sedan, säger Laura Kolbe.

Källor:
Laura Kolbe – Eliitti, traditio, murros (HUS historik), Mark Kurlansky – De gränslösa drömmarnas år, Wikipedia, Hbl-arkiv, intervju med Laura Kolbe.