Essä: Kvinnlig klädsel?

04.11.2008

Klädsel är något som ofta förknippas med personlighet. Hur kvinnligt och manligt kopplas till klädsel är kanske något man mindre sällan reflekterar över i vardagen. Är kvinnlighet något som sitter i kläderna? Tre unga kvinnor ger sin syn på att uttrycka kvinnlighet i klädsel.

Kvinnlig klädsel?

Janica är klädd i en svart tröja med huva, svarta jeans och palestinasjal. Hon har långa dreadlocks och är piercad i ansiktet. Skulle man be tio personer beskriva hennes utseende skulle knappast speciellt många använda adjektivet ”kvinnligt”.

Text: Marianne Robertsson

– Jag känner mig som en transvestit när jag klär mig i högklackat och kjol. För mig innebär det en påklädd kvinnlighet.
Hon säger att hon föredrar kostym, det vill säga byxor och kavaj med låga skor till, om hon går på högtidsfest.
Vad är det Janica menar med att känna sig ”påklätt” feminin? Och hur kommer det sig i så fall att hon inte känner sig ”påklätt” maskulin iklädd kostym? Är det möjligt att klä sig utan att samtidigt definiera sitt kön?

För min kandidatavhandling intervjuade jag fem kvinnor som väljer att klä sig enligt en stil som man kunde kalla annorlunda eller alternativ. Många skulle säkert också kalla den okvinnlig.
Kläderna vi bär säger omvärlden något om vart vi hör eller vill höra, till exempel vilken könskategori eller socialgrupp vi identifierar oss med. Genom vår klädsel kan vi signalera något om de drag som utmärker oss som personer eller den roll vi har. Med klädernas hjälp kan vi bygga upp en identitet, gestalta en livsstil och visa vilka värderingar vi har när det gäller exempelvis konsumtion eller politik.
Vilka värden vi kopplar ihop med olika kläder är kulturbundet och starkt föränderligt över tid. Ta till exempel minikjolen. Då minikjolen introducerades på 1960-talet var den en radikal symbol för den frigjorda kvinnan. I dag har minikjolen en helt annan laddning.
Etnologen Bo Lönnqvist skulle säga att det skett en ”förskjutning i bärarnas värdesystem”. Människors attityder och värderingar har förändrats i takt med att de ekonomiska och sociala systemen förändrats.

Det finns många olika definitioner av feminitet, vilket gör det svårt att ringa in begreppet kvinnlighet. Kön har traditionellt setts som någonting givet av naturen och genus som någonting länkat till kulturen. Enligt Samantha Holland är en kvinnas kön – hennes kvinnlighet – biologiskt grundad medan hennes genus – hennes femininitet – är socialt konstruerad. Enligt den här definitionen skulle det vara mera korrekt att tala om feminina, snarare än kvinnliga kläder.
De fem kvinnorna jag intervjuade reflekterade alla kritiskt över manligt och kvinnligt i klädskick och var starkt avståndstagande till vissa kvinnlighetsattribut. Med kvinnlighetsattribut avses alla de yttre saker, i klädsel eller utseende, som markerar kvinnlighet, till exempel kjolar och smink.
– Ens klädsel kopplas lätt ihop med ens personlighet. Jag upplever att det är svårt att bli tagen på allvar både om man klär sig i ”söta flickkläder” och om man klär sig mera neutralt, säger en av de kvinnor jag intervjuade, som vi kan kalla Lisa.
Hon fortsätter:
– Om jag klär mig typiskt kvinnligt känns det som om jag skulle anses vara mera söt än smart. Genom att klä mig bekvämt och ”slappt” och inte sminka mig kan jag undvika att falla in i den kategorin, men då kan det bli svårare att vinna andras respekt.
Lisa säger att hon inte har någonting emot att klä mig feminint, men hon vill inte heller vara överfeminin, utan kunna balansera mellan olika stilar. Det Lisa således försöker bevisa för sin omvärld är att hon kan behålla sin kvinnlighet fastän hon inte nödvändigtvis skulle klä sig konventionellt feminint.
Hon säger att det kan vara roligt att bete sig på ett ”kvinnligt” (och i detta fall heterosexuellt) sätt och flirta med män, trots att hon inte har klätt sig väldigt feminint.
– Jag vill försöka få upp mäns ögon för att kvinnor också kan vara attraktiva fast de inte är så ”out there” med sin kropp.
 
Anne förhåller sig också negativt till att klä sig i en stereotyp manlighet eller kvinnlighet.
– Jag kan medvetet välja bort kjolar och klänningar, inte för att jag tycker att de inte är snygga, utan för att det ibland känns obekvämt att klä på sig en viss typ av kvinnlighet eller flickighet.
– Jag har både kläder som kan anses manliga och kläder som kan anses kvinnliga men jag tycker inte att någondera ska kunna definiera mig.
Trots sin strävan att dekonstruera kön har säger Anne att hon har svårt att helt och hållet leva som hon lär.
– Ibland använder jag faktiskt traditionellt feminina kläder, som kjolar och klänningar. Man kan inte helt slå sig fri från omgivningens påverkan. Men den största delen av mina kläder är ändå sådana som inte direkt uttrycker kön.

Feminister, som har velat utveckla tanken om könens natur som socialt konstruerade, har tagit till sig den postmoderna synen om människans natur. De betonar det föränderliga, differentierade och obestämda i könens natur. Den feministiska teoretiker som oftast förknippas med en sådan långtgående konstruktivism i synen på kön och identitet är Judith Butler. I boken Gender Trouble kritiserar hon tanken att det finns en kategori ”kvinna” som är enhetlig och universell. Hon menar att även feminismens sätt att tänka kring genusdualismer och heterosexualitet är begränsande och normerande. 
Jag menar att man istället för att se feminina och maskulina kläder som varandras motsatser kunde man sätta in dem i ett spektrum med feminina kläder i den ena ändan och maskulina i den andra.
I den feminina ändan av skalan kunde vi placera allt det de intervjuade kvinnorna har en kritisk inställning till: kjolar, speciellt minikjolen, klänningar, högklackade skor, åtsittande kläder, kläder som visar mycket av kroppen och så vidare.
I mitten av skalan skulle vi då ha kläder som, i teorin, inte uttrycker kön. Problemet är, som jag ser det, att kläder färgas av den person som bär dem. Ett maskulint plagg kan se mer feminint ut om någon med ett kvinnligt utseende bär det och omvänt kan ett plagg ta fram en feminin eller maskulin sida hos bäraren.
 
Det som förenar Janica, Lisa och Anne är att de alla strävar bortom inte bara motsättningen mellan maskulint och feminint, utan också spektrumet mellan maskulinitet och femininitet. Deras avståndstagande placerar dem inte nödvändigtvis i motsats till det de positionerar sig emot. Man kunde istället säga att de placerar sig i en ”alternativ” position, i en position på sidan om, där de inte behöver identifiera sig med obekväma kvinnlighetsattribut även om de skulle vilja identifiera sig som kvinnor.
Janica ser det som att man konstruerar sitt genus med hjälp av sina kläder. Hon tycker inte att det är något fel i att vilja framstå som mer kvinnlig genom att klä sig feminint, det hon motsätter sig är när femininitet automatiskt kopplas till kvinnligt kön  på ett oreflekterat sätt. Hon strävar således inte efter manlighet genom att bära kostym utan snarare till att bryta sambandet mellan kvinnlighet och feminina kläder och manlighet och maskulina kläder.
Lisa vill kunna vara kvinnlig även de gånger hon inte klär sig feminint och Anne anser att varken kläder med maskulina eller feminina drag ska kunna definiera henne.

 I ett större sammanhang är det svårt att säga vilken slags effekt några enstaka kvinnors icke-normativa inställning till klädsel skulle ha på det omgivande samhället. Men de här kvinnorna är långtifrån ensamma om att kritiskt reflektera över kläders och symbolers betydelser för att skapa kön och genus.
Deras icke-normativa inställning till klädsel  kan snarare ses som ett tecken på att värdesystem hela tiden förändras även om attityder, normer och sociala system kan kännas orubbliga. Det är i slutändan alltid vi som bär kläderna som också kan förändra deras symboliska betydelse.

Skribenten studerar nordisk etnologi vid Åbo Akademi

Tillbaka