Sagan om smileyn

06.12.2010

Världens mest välkända ansikte tillhör varken Super Mario, Musse Pigg eller Barack Obama. Det pryder istället en gul, överlycklig boll. Det här är berättelsen om hur smileyn blev superstjärna – och hur den revolutionerade mänsklighetens sätt att kommunicera.

:) :D :P :(

Sagan om smileyn

Världens mest välkända ansikte tillhör varken Super Mario, Musse Pigg eller Barack Obama. Det pryder istället en gul, överlycklig boll. Det här är berättelsen om hur smileyn blev superstjärna – och hur den revolutionerade mänsklighetens sätt att kommunicera.

TEXT BENJAMIN KNOPMAN

Det var en gång en man som hette Abraham Lincoln. Abraham hade många passioner i livet. En av dem var att bära hög hatt, en annan var att bestämma över USA. En var att hålla tal.

Nu hade Abraham hållit ett tal.

Inte nog med det – talet hade dessutom varit så bra att tidningen New York Times valde att publicera hela härligheten. Där satt han nu, Abraham, i Nådens år 1862. Sörplade på sitt morgonkaffe, tog in doften av nypressad cellulosa och skrockade åt sina välformulerade poänger.

Men plötsligt stannade han upp. För något var konstigt.

Där fanns ett ”;)” efter en av meningarna.

Var det ett tryckfel? Äsch, vad surt! En skönhetsfläck mitt i hans mästerverk! Abraham mumlade beskt för sig själv, och läste vidare. Lite ledsen över att ingenting någonsin kunde vara helt perfekt.

Hade han vänt tidningen på snedden skulle han ha sett hur världshistoriens första smiley blinkade åt honom.

Trög start

Det finns personer som nöjer sig med lite. Som är lyckliga tillsammans med en halvsöt partner, ett gäng gnälliga ungar och ett fallfärdigt hus. Som tycker att den årliga Sverigekryssningen är ett äventyr, och att den lokala Kinarestaurangen är något man sparar till finare tillfällen.

Sedan finns det de som ska ha allt. Som vill synas, höras. Som konstant måste vara i centrum och som aldrig kan få nog av sig själva.

Smileyn hörde till den senare kategorin.

Under 1800-talets andra hälft började den dyka upp här och var – men det räckte inte. För smileyn ville bli störst, hetast, snyggast.

Problemet var bara hur den skulle förvandla drömmen till verklighet.

För precis som de flesta nykläckta garageband saknade smileyn fortfarande en klar identitet – den kunde se ut lite hur som helst från gång till gång. Och precis som långhåriga tonåringar i trasiga jeans sällan får några spelningar på de stora arenorna hade smileyn svårigheter med att komma in i dagspressen.

Tydligen hade debuten i New York Times inte varit övertygande nog.
Men så, en dag, hände något.

Tidsskriften Puck, känd för sin bitande satir, valde att publicera smileyn i en rad olika positioner. Det var en maffig bildshow – där fanns en glad smiley, en ledsen smiley, en likgiltig smiley och en förvånad smiley. De var konstruerade med hjälp av bollar, streck, fyrkanter och parenteser. Smileyn förstod att det var så här man måste börja. Med ett saftigt – och lite snuskigt – utvik.

Ändå ville karriären inte ta fart.

Dagar blev månader. Månader blev år.

Det kom några sporadiska uppdrag, men smileyn fick aldrig riktigt det där erkännandet som den visste att den förtjänade. På 1940-talet var den populär i science fiction-kretsar, och samma årtionde – 1948 – debuterade smileyn på vita duken i Ingmar Bergmans Hamnstad, där den djupt deprimerade huvudpersonen Berit använde sitt läppstift för att måla ett ledset ansikte på badrumsspegeln. Kort därefter användes den flinande figuren för att göra reklam för Hollywood-rullen Lili, och vid sidan om det tog den en massa snuttjobb.
Smileyn horade runt, helt enkelt.

Men fortfarande var den en fullkomlig främling för de stora massorna.

Gul som en sol

Smileyn insåg att det inte kunde fortsätta så här. Bergman hade varit fel väg att gå, den skulle aldrig gå hem hos eliten. Istället riktade den sina små ögonglober mot den ultrakommersiella reklambranschen.

Året var 1963. En frilansande konstnär vid namn Harvey Ball fick i uppdrag att skapa ett motiv till en plojknapp. Hans enda riktlinjer var att knappen skulle utstråla glädje och höja arbetsmoralen hos dem som såg den.

Eftersom Ball var snål, och inte ville slösa bläck, målade han en enkel mun och två ögon. För att ge knappen en somrig känsla färgade han den gul.

Att Ball just då designade vad som skulle komma att bli en världskändis hade han ingen aning om. I det ögonblicket tänkte han bara på stålarna han var på väg att håva in.
Företaget Ball jobbade för insåg inte heller vilken guldgruva de satt på. Till en början lät de bara trycka upp 100 knappar – men eftersom de snabbt blev galet populära tryckte de upp fler.

Och fler.

OCH FLER!

Snart fanns smileyn på tusentals väskor och skjortbröst.

Ball själv hade ändå ingen glädje av succéhistorien. Det enda han tjänade på affären var sitt konstnärsarvode – som gick lös på allt annat än saftiga 45 dollar.

Men smileyn – den njöt. Äntligen hade den fått ett distinkt utseende, en look som kunde gå hem hos såväl kidsen som gamlingarna.

För första gången på flera år var leendet inte ansträngt.

Kommersiell explosion

Nu ska vi förflytta oss till Pennsylvania, till början av 1970-talet.

Där bodde två bröder – Bernard och Murray Spain. De ville, precis som så många andra, bli rika. Och de tänkte bli det genom att sälja billigt krimskrams.

Bröderna funderade på ett motiv som kunde gå hem hos folket i ett land som befann sig i krig och plågades av slitningar inifrån. De ville ha en hit, något som kunde ge dem cash.
Så de började spana runt. Och snart hittade de smileyn.

Här finns deg att hämta, tänkte de.

Bröderna Spain började trycka upp muggar, t-shirts och klistermärken med den leende bollen. De lade till texten ”have a good day”, som senare förvandlades till ”have a nice day”.
Det var som om en bomb av kommersiell urkraft briserade.

Smileyn blev superstjärna och populärkulturellt fenomen över en natt. Det gula ansiktet sålde platina, och resulterade i en uppsjö av kopior. Plötsligt fanns den leende bollen överallt. På cd-skivor, på affischer, på kaffemuggar.
På ecstasytabletter.

Smileyn var lycklig. Varje dag då den vaknade såg den ut så här:
:D

Ibland, när den tänkte på hur hårt den slitit, kunde den också se ut så här:
:’D

Efter över hundra år av skitjobb hade smileyn infiltrerat garderober och köksskåp – men i jämförelse med det världsherravälde som väntade var det här bara en lätt uppvärmning.

Välkommen till webben

Åren sprang iväg.

Den gamla världen var döende. Smileyn visste det, och sökte sig därför mot den plats där nuet var mest framtid. För den fick inte slappa till sig. Inte lägga av, inte bli en föredetting.
September 1982. Scott Fahlman var en helt vanlig studerade vid linjen för datavetenskap vid Carnegie Mellon University. Internet hade ännu inte sett dagens ljus, och för att kommunicera med varandra använde studerandena Usenet – embryot till vad som skulle bli den stora vida webben.

Men Fahlman hade ett problem. Han tyckte det var jobbigt att förstå om hans studiekamrater var allvarliga eller ironiska i skrift.
Därför kom han med ett förslag.

Fahlman föreslog att de skulle börja använda teckenkombinationen ”:-)” för att visa att de skämtade och ”:-(” då de inte gjorde det. Hans kamrater tyckte det här var en apfrän idé, och inom kort spred sig smileyn som en demografisk kryssningsmissil över Usenet. Nya varianter dök upp i en rasande takt – snart fanns det hundratals av dem.

Sedan kom internet in i bilden. Och det leende ansiktet svävade glatt över till nätet.
När du och killen bredvid dig upptäckte webben hade smileyn redan bott där länge.
I takt med att tekniken utvecklades blev smileyn allt mer avancerad. Programmen lärde sig känna igen tecknen och förvandlade dem till gula ansikten, snarlika det som Harvey Ball hade designat i mitten av förra seklet.

Om smileyn hade varit framgångsrik förut var det här något helt annat. För i takt med att textmeddelanden, chattar, MSN och Facebook gick BOOOOOM! – i takt med det här växte smileyns popularitet snabbare än en oskulds mandom på en nudiststrand.
Plötsligt var den med i snack mellan kompisar. Plötsligt slungades den fram i gräl mellan fiender. Plötsligt kuttrades den ut i kärleksfulla konversationer mellan älskare.
Den revolutionerade mer än tusen Che Guevaror tillsammans.

Och nu är vi här, i dag, i en verklighet där smileyn är en lika naturlig del av vårt språk som punkter och utropstecken.

Där du ser den oftare än tjejen eller killen du kallar din.
Där du ser den oftare än ditt eget ansikte.

Smileyn är lycklig. Den har kommit en lång väg. Den har sett mycket, gjort mycket, varit mycket.

Men nu är den framme.

Och nu – nu kan den leva lycklig i alla sina dar.
:)
Tillbaka