Jakten på Gud
25.04.2010
De som vet säger att Gud finns överallt. I gräset, i träden och i daggvåta plastsandaler utanför sommarstugan en tidig junimorgon. Men var finns Gud i studievärlden? Finns han ens? Och i så fall – har han en plats bland rödblossande, alkoholstänka kinder och sura uppstötningar?
Jakten på Gud
AV: BENJAMIN KNOPMAN
De som vet säger att Gud finns överallt. I gräset, i träden och i daggvåta plastsandaler utanför sommarstugan en tidig junimorgon. Men var finns Gud i studievärlden? Finns han ens? Och i så fall – har han en plats bland rödblossande, alkoholstänka kinder och sura uppstötningar?
Jag lämnade Gud för många år sedan. Jag var trött på hårda träbänkar, föråldrade ideal och intolerans. Jag skulle bli min egen herre. Jag behövde ingen högre makt, inget allseende öga som vakade över mig.
Jag ångrar inget. Egentligen.
Men alla tänkte inte som jag. Somliga fortsatte tro, andra hittade tro. Och nu, under studietiden – under livets kanske mest turbulenta år – har de en fast punkt i tillvaron.
Det här är berättelsen om två lamm, en herde och behovet av att höra till flocken.
Livsnjutaren
”Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten”Efesierbrevet 5:18
Senast jag såg Niklas Granroth var vi 19 år. Jag hade precis skrivit ut mig ur kyrkan, hittat kärleken och var allmänt självupptagen. Ändå lade jag märke till honom i gymnasiekorridorerna. Han var svår att inte lägga märke till, med sitt höga skratt, sina yviga gester och den grova F18-märkta humorn.
Han verkade aldrig vara den religiösa typen. Han ville bli politiker. Skådespelare.
Men nu studerar Niklas teologi.
Hur gick det så här?
Jag träffar honom i Ekenäs. I staden vi båda har vuxit upp i, som vi båda flydde från – men som vi ändå alltid återvänder till.
− Man behöver inte tro på Gud för att studera teologi, förklarar han, då han slår sig ner på sätet i min japanska bil.
− Vi studerar inte Gud, utan vad folk har sagt och skrivit om honom.
Vårsolen värmer upp det stenbelagda torget. Får luften att dallra av hetta, lockar fram fåglar som gör dödsföraktade dykningar på jakt efter nyfödda flugor. Jag frågar Niklas om Gud finns. Svaret kommer genast, utan tvekan.
− Högst antagligen. I min värld i alla fall.
Han som var annorlunda
Niklas berättar att han alltid har hört till kyrkan, men att han tidigare inte var särskilt aktiv inom gemenskapen. Då han skulle konfirmera sig var han oerhört skeptisk till hela grejen.
– Varför måste man genomgå skolning för att bli en fullvärdig medlem av församlingen? Jag tyckte det var löjligt, och skolkade ganska mycket från gudstjänsterna. Man skulle gå på tio, men jag deltog bara i fem.
Men han blev konfirmerad. Och någonstans där, mellan de sena nätterna på skriftskollägret och den första tuggan oblat, beslöt han sig för att gå kyrkans hjälpledarutbildning.
– Men jag var aldrig med på särskilt många läger. Det passade inte mig. Folk har alltid tyckt att jag är kufisk, annorlunda. Men själv har jag alltid tyckt att jag är fullkomligt normal.
Han tittar ut genom den spruckna vindrutan. En skugga sveper över hans ansikte. Jag sväljer, minns hur vi brukade kalla honom för ”Proffa”, Professorn, för att han alltid gick omkring med beige kostym och portfölj.
Den lätta vägen
Då Niklas var abiturient tog han sig en allvarlig funderare över vad han ville göra med sitt liv. Han insåg att han trots allt inte ville bli varken politiker eller skådespelare. Att han ville göra något annat, något han kände att verkligen hade betydelse.
Då kom han att tänka på religionen. Och ju mer han tänkte, desto ivrigare blev han. Han började kolla upp vilka utbildningar som fanns, och fastnade slutligen för två – religionsvetenskap och teologi, båda vid Åbo Akademi.
– Det här låter kanske lite hemskt, men jag valde teologi för att det var ett lättare inträdesprov dit, bekänner han.
– Jag hade ändå inga planer på att bli präst, utan siktade hela tiden på att bli religionslärare.
Och han kom in. In till en utbildning, där han fick möta såväl bokstavstroende som mer toleranta kristna. Han fick lära sig att teologistuderande både kan vara kvinnoprästmotståndare och glada festare.
– Visst kan teologer dricka – även om vi i allmänhet kanske inte dricker lika mycket som andra studerande. Vi behöver inte supa oss redlöst berusade, utan tar mer ett glas för att det är kulturellt betingat. Jag ser inget fel i att nu och då ta sig en snaps och sjunga en glad visa. Vi hade till exempel en sits med domedagstema för någon vecka sedan. Många av oss ska ju trots allt bli präster, och då är det viktigt att vara i kontakt med dem man ska predika för.
Nej till skenhelighet
Under diskussionens gång har jag noterat att Niklas vid några tillfällen har använt svordomar. Jag frågar honom om det.
– Oj då, gör jag? Jag försöker låta bli. Men samtidigt tycker jag inte att man ska bli skenhelig. Jag har till exempel en ganska snuskig humor, som inte alltid uppskattas bland mina medstuderande. Men ändå fortsätter jag berätta vitsar.
För att demonstrera drar han en historia om greker som skryter om att de har uppfunnit kärlekskonsten. Och om romare som kontrar med att de var först med att introducera den till sina kvinnor.
Försiktigt frågar jag honom om det är lätt att förbli stark i tron, fastän teologiföreläsningarna ofta behandlar ämnen som kan underminera den. Som att Gamla testamentet på många sätt innehåller influenser av andra österländska religioner.
– Nej, jag har inte upplevt någon troskris. Och inte har jag hört om att någon annan skulle ha haft en heller. Att tro är att utvecklas. På min linje finns säkert inte två personer som tänker på samma sätt. Genom att diskutera med varandra kan tron förändras och växa. Jag brukar säga att om två personer tänker precis likadant är det en av dem som inte tänker tillräckligt mycket.
Jag nickar eftertänksamt. Plötsligt inser jag att Niklas har förändrats. Hans ansikte är smalare, leendet är mer otvunget. Han är inte samma kille jag gick i gymnasiet med. Han är gladare, självsäkrare. Utstrålar trygghet.
– Min tro är på sätt och vis annorlunda än innan jag började studera teologi, medger han. Förut tyckte jag inte det var viktigt med den kristna gemenskapen, men nu besöker jag ofta Åbo svenska församlings gudstjänster.
Han är tyst en stund. Ler sedan, och tillägger:
– De börjar först klockan tolv, så man hinner upp fastän man har festat dagen innan.
Så annorlunda, men ändå så likadan.
Plötsligt ropar han till och pekar mot en byggnad i närheten.
– Kolla, en av fåglarna flög in där. Den måste ha ett bo under taket!
Jag tittar. Försöker se, men kan inte. Hur jag än anstränger mig.
Jag har glömt hur man gör.
Flocken
"Ty jag skall stärka trötta själar, och alla utsvultna själar skall jag mätta."Jeremias 31:25
Arabiastranden, Helsingfors. Solen har förvandlats till ett rött klot som sätter Konstindustriella högskolans betongkomplex i brand. Himlen är klarblå, med några små molntufsar som lojt svävar fram. Det är en fin kväll, kanske den finaste i år.
På Tavastgatan 155 står en dörr öppen. En skylt utanför informerar mig om att jag har kommit rätt, att det är här den kristna föreningen Studentmissionen kommer att samlas i kväll.
Jag har hört om dem förut, men aldrig vågat mig på ett möte. Aldrig känt behov av det. Förrän nu.
I dörröppningen står en lång rödhårig kille och trixar med den bastanta trädörrens låsmekanism. Då jag kommer gående mot honom tittar han upp. Sträcker välkomnande ut handen, och ger mig ett fast handslag. Han presenterar sig som Rabbe Tiainen, ordförande för Helsingfors svenska Studentmission.
Tillsammans går vi upp mot mötesrummet. Medan vi arbetar oss uppför trapporna förklarar han att Studentmissionen är en förening för alla, både djupt kristna, skeptiker och sådana som inte vet vad de ska tro.
− Just nu håller vi med en alphakurs, där vi har diskuterat frågor som ”vem var Jesus?” och ”varför lidande?”. Vi brukar börja med att låta en inbjuden föreläsare berätta om ämnet. Sedan sätter vi oss i mindre grupper och diskuterar själva.
Jag nickar. Kommer redan på tusen frågor jag vill ställa.
”Att komma hit var det bästa jag har gjort”
Och så är vi framme. Om jag inte visste att Studentmissionen är en religiös förening skulle jag aldrig gissa det när jag ser rummet. Här finns inga kors, inga brinnande ljus och inga 1700-talsmålningar föreställande en lidande Jesus.
Istället finns här mängder av glada studerande som umgås bland krukväxter och uppblåsbara strandmöblemang. Och ett bord fullt av köttpiroger och salladsskålar.
− Vi brukar alltid börja med att äta, förklarar Rabbe.
− Folk kommer gärna hit om det bjuds på mat, speciellt fattiga studerande.
Plötsligt hör jag en bekant röst säga mitt namn. En röst jag aldrig någonsin hade trott att jag skulle höra här.
Jag vänder mig om, och står öga mot öga med min gamla gymnasie- och festkompis Jenny Lindroos. Plötsligt vill jag bara skratta. Har hela världen gått och blivit troende?
Jag frågar vad hon gör här, om hon har blivit religiös. Hon ler kryptiskt.
− Jag är densamma som jag alltid har varit. Men att komma hit var det bästa jag någonsin har gjort.
Tillsammans plockar vi åt oss några köttpiroger och sätter oss vid ett bord med de andra besökarna. De berättar om verksamheten. Om hur Studentmissionen brukar åka på utfärder till naturparken Noux, hur de brukar ordna alkoholfria fester. Som ändå är hur kul som helst.
− Vi är inte direkt emot alkohol, men ingen av oss brukar ens vilja dricka, säger Rabbe.
− Dessutom är det lättare att ordna program och umgås naturligt utan alkohol.
Kyrkan är alla
Då vi har ätit klart reser sig plötsligt en av personerna. En ung kille, med tajt skjorta och muskulösa armar. Jag har hela tiden trott att han är en studerande, men nu presenterar han sig som Daniel Björk, pastor och präst. Förklarar att han ska snacka om kyrkan. Om vad den egentligen behövs till.
Och han börjar.
− Mick Jagger sa en gång: ”Jesus. Jesus var fantastisk. Men kyrkan gör mer skada än gott.”
Jag slås genast av hur karismatisk Daniel är. Jag rycks med, insuper varje ord som lämnar hans leende mun. Han säger många smarta saker, har många bra poänger. Han förklarar att det inte är så noga exakt hur man läser Bibeln, att alla de kristna trossamfunden egentligen ändå är ett. Att Gud inte bryr sig om våra små gräl, utan bara vill att vi ska vara snälla med varandra.
Att alla kristna, inte bara prästerna eller diakonerna, är en del av kyrkan.
− Det var en gång en man som ställde en präst till svars. ”Jag mötte en ledsen man härom dagen. Han hade blivit utslängd av sin hustru, hade ingenstans att bo och kände sig allmänt vilsen. Jag provade ringa diakonin, prästerna – ingen svarade. Till sist blev jag tvungen att själv ta hem honom till mig. Borde inte kyrka göra något för att hjälpa sådana människor?”
Daniel ler, och låter blicken svepa över oss.
− Då sa prästen: ”Det verkar som om kyrkan gjorde något.”
Jag kommer på mig själv med att nicka eftertänksamt.
En ny början
Några timmar senare. Jag är på väg hem, och tankarna snurrar i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska tro. Studentmissionen verkar vara en fantastisk och tolerant gemenskap, men det är så mycket med den kristna läran som bara känns ... fel. Konstigt.
Då ser jag plötsligt en man som ligger på gatan. Bredvid honom ligger en krycka. Först tror jag att han har fått ett sjukdomsanfall, men då jag kommer närmare upptäcker jag att han stinker alkohol.
− Allt är bra, allt är bra, mumlar han, fastän allt helt tydligt inte är bra.
Jag försöker lyfta honom, men han är tung, och inte alls samarbetsvillig. Jag ger upp, och frågar istället om jag borde ringa ambulans. Han avböjer skarpt.
Jag rycker på axlarna. Natten är varm, och han kommer inte att frysa ihjäl. Snart kommer han att nyktra till och hasa iväg sig till sitt hem. För att han ändå inte ska känna sig helt miserabel ger jag honom ett äpple ur min matkasse.
Det är inte mycket, men det är en början.
Herden
"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. "Johannes 10:11
Jag fryser. Den järngrå himlen gråter, och vattendropparna bildar färggranna mönster på min kameradisplay. Jag traskar förbi sunkiga kvarterskrogar, förbi halvsuspekta massageinrättningar som utlovar onämnbara njutningar för en billig slant.
Så når jag min destination. Framför mig reser sig ett pampigt stenpalats, som utstrålar både värdighet och distans.
Det är Församlingarnas hus, platsen där jag ska träffa Helsingfors enda svenskspråkiga studentpastor – Kim Lück.
Väl inne slås jag av hur mycket byggnadens insida påminner om hälsostationen hemma i Ekenäs. Jag letar mig genom långa korridorer, förbi stängda dörrar. På en av dem står det ”Själavård”.
Till sist når jag Kims dörr. Den är låst.
– Hej, ropar en djup röst från andra sidan korridoren.
Det är Kim. Jag har bara sett honom på bild tidigare, men känner igen ansiktet.
– Du är tidig, säger han och lufsar mot mig.
Han påminner om en björn. Hans mullrande stämma, sättet han går på. Hans buskiga, gråstrimmiga ögonbryn. Han är som en urvarelse från de finska ödemarkerna, som har letat sig till civilisationen och tagit på människokläder.
Havet och högskolan
Vi slår oss ned i ett tomt rum. Tystnaden är kompakt. Genom ett fönster ser jag en innergård, som kanske är vacker om sommaren.
Kim berättar att han egentligen är utbildad lärare. Att han alltid har tyckt om att röra sig bland unga, bland människor i allmänhet.
– Jag har en bakgrund som sjömanspräst, förklarar han.
– Då fanns jag alltid där folket fanns. På båtarna, bland lastbilschaufförerna på de stora parkeringarna ...
Jobbet som sjömanspräst skiljer sig inte särskilt mycket från det han gör i dag. Som studentpastor åker han runt i skolorna. En gång per vecka besöker han Hanken, Social- och kommunalhögskolan och Arcada.
– Jag brukar hälsa på dem jag känner, ta en kaffekopp och sätta mig i cafeterian. Där diskuterar jag med dem som vill diskutera. Och så gör jag inget mer. Bara visar att jag finns.
Ibland kommer studerande fram till honom och talar om allmänna ting. Ibland om allvarligare ämnen. Men Kim förstår att det kan kännas olustigt att sitta och tala ut om sina känslor bland alla studiekamrater. Därför erbjuder han också studerande att träffa honom utanför skolan. Oftast här, i Församlingarnas hus.
– Det spelar ingen roll vilken religion man har. Jag har faktiskt haft besök av både ateister och muslimer. Jag tror vad jag tror, och ställer inga krav på andra människor.
En börda som växer
Kim berättar att han varje år får besök av mellan tio och trettio studerande som vill tala. Det kan handla om att någon har sårat dem, att de känner sig vilsna eller att de ha har gjort någon illa. Eller att de bara vill ha någon att prata med. Ibland märker Kim att någon mår så dåligt att det inte räcker med att bara diskutera. Då brukar han hjälpa dem till andra instanser. Som Studenthälsan.
Vid sidan om besöken i högskolorna driver Kim också sajten Virtualkatedralen. Där kan studerande nå honom om de inte vågar gå fram och snacka med honom ansikte mot ansikte.
Medan Kim talar känner jag hur ett lugn infinner sig. Alla virvlande tankar, alla små problem – de bara försvinner. Vi talar knappt om Gud. Inget om hur Gud ser ut, inget om vem han är. Men ändå råder det inga tvivel om att Kim är stark i sin tro. Hans röst är självsäker, hans blick flackar inte. Ibland tänker han efter en stund innan han svarar. Men han verkar aldrig det minsta osäker eller obekväm.
Plötsligt börjar jag fundera över hur det är att vara präst. Hur Kim egentligen mår. Hur det känns att år ut och år in tvingas höra på andras sorger och problem.
– Det är klart, med åren blir det en börda, erkänner han.
Han verkar förvånad över frågan.
– Men alla vi som jobbar inom församlingen får regelbundet personlig handledning. Det hjälper, mycket. Och dessutom vill jag ju jobba med det här.
Det stora programmet
Kim brukar också ordna evenemang tillsammans med de olika högskolornas studentföreningar. Han håller föredrag, deltar i föreläsningar. Han ställer gärna upp, så ofta han bara hinner.
– Fast jag brukar sällan ta initiativet själv, föreningarna måste fråga mig först. För femtio år sedan kunde en präst komma till en högskola och säga vad han tänkte göra och hur han tänkte göra det. Men så fungerar det inte längre i dag. Man måste gå försiktigare fram. Det finns så många övertygelser, kristendomen har inte längre monopol på den fronten.
Jag frågar honom om det fortfarande finns en plats för Gud i studievärlden. Om han finns här, bland sena nätter och trötta baksmällemorgnar. Kim blir tyst, tänker ett ögonblick. Sedan svarar han.
– Det tror jag definitivt. De studerande hinner kanske inte vara speciellt aktiva inom församlingens verksamhet, men det måste man förstå. Studier är väldigt krävande. Och det är mycket som ska hända under studietiden. Man ska etablera sig i samhället, skaffa en utbildning, hitta sin nisch – och kanske också sin livskumpan. Allt det där är inprogrammerat i oss.
Det känns skönt att veta. Att all frustration, all osäkerhet, all ångest – allt.
Att allt egentligen är ett enda stort program.
Det är en befriande tanke.
Äventyraren
”Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll varje måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.”Apostlagärningarna 2:46
Kvicksilvret har klättrat stadigt under dagen. Det är inte sommar – inte riktigt ännu. Men den finns där, som ett löfte. Ur Svenska social- och kommunalhögskolan strömmar studerande i klädda tunna vårrockar. De ivrigaste har redan kastat av ytterkläderna, och strosar nu fram i bara tröjor.
Cecilia Wester har inte låtit sig luras av vårens första värmebölja. Hon har på sig en svart jacka, och kring halsen har hon virat en halsduk med österländskt snirkliga mönster.
− Alltså, he är som fantastiskt väder, säger hon med en klingande österbottnisk brytning.
Cecilia är från Korsholm, men har bott i huvudstaden i nästan två år. Här studerar hon socialt arbete, och jobbar som projektsekreterare vid Petruskyrkan i Södra Haga.
Tillsammans slår vi oss ner på en bänk, bredvid en bit nykrattad mark av vad som snart kommer att förvandlas till en grönskande gräsmatta. Men som nu bara är mull. Vi diskuterar livet. Att flytta hemifrån, vad som händer i ens inre då man rycker upp rötterna.
− Korsholm är helt annorlunda är Helsingfors. Där hemma var fler aktiva inom församlingen, börjar Cecilia.
− Jag är född och uppvuxen i en kristen familj, och då kom tron automatiskt. Men när jag flyttade hit frågade jag mig om jag ville fortsätta tro. Om jag fortfarande litade på Gud. Men jag märkte att ju mer osäker jag känner mig i min livssituation, ju mer jag oroar mig över min framtid – desto mer tar han hand om mig.
Under björkens grenar
Cecilia berättar att hon som nyinflyttad besökte många olika församlingar. Mest för att hon var nyfiken, men också för att hon ville hitta en som kändes rätt. Dagar blev veckor som blev månader. Till sist kom hon till Petruskyrkan. Där träffade hon en man som fick henne att se både tron, kyrkan och Gud i ett helt nytt ljus.
− Daniel Björk. Han och gänget i Petrusförsamlingen lärde mig att tro inte alls är något flummigt, utan något väldigt konkret.
Vänta lite ... Daniel Björk? Det var ju han som föreläste under Studentmissionens alphakurs! Plötsligt inser jag hur liten världen är, hur allt hänger ihop. Jag berättar för Cecilia att jag också känner till honom. Hon skrattar.
− Visst är han härlig? Han är alltid glad, säger hon.
Daniel lärde Cecilia att Gud kan vara till konkret hjälp. Då hon läser till en tent kan hon be till honom, så hjälper han henne med studietekniken. Och då hon har ekonomiska problem fixar Gud det. På något sätt.
− Jag har till exempel fått pengar av bekanta efter att ha bett till Gud och förklarat hur jag har det. Självklart kan man inte få allt man begär av honom. Men jag ser det som att om jag gör mitt bästa sköter Gud resten. Jag behöver inte vara orolig.
Hennes klarblå ögon lyser. Under mina rebelliska tonår skulle jag ha skrattat åt henne, men nu nickar jag bara. Plötsligt inser jag att jag avundas henne. Avundas hennes trygghet, hennes starka tro.
Med en pizza till gränslös kärlek
Då Cecilia hade gått några gånger i Petruskyrkan blev hon erbjuden ett jobb. Hon skulle få vara med om att utveckla gudstjänsterna, så att de blev mindre stela. Så att också unga lockades till kyrkan.
Tillsammans med en grupp andra skapade hon något helt nytt. De skalade bort allt som kändes trist, tråkigt och jobbigt med traditionella gudstjänster. De skippade liturgin, skippade det högtravande språket. Kvar fanns det viktigaste – gemenskapen med varandra, och gemenskapen med Gud.
De kallade det Puls.
− Då besökarna kommer dit får de en kaffekopp. När den är urdrucken har vi en gudstjänst med predikan och nattvard. Och efteråt har vi pizzamingel! Ingen behöver bry sig om när de ska stå, när de ska sitta – inte bryr sig Gud heller om sådant.
Jag slås av hur deras koncept påminner om det Studentmissionen kör med. Det är så enkelt. Vägen till mannens hjärta går ju via magen. Varför skulle man inte kunna nå Gud på samma sätt?
− Det känns som att den evangelisk-lutherska kyrkan på många sätt har kommit ifrån närheten och gemenskapen, säger Cecilia.
− Vi kommer till kyrkan. Vi sitter och ser på varandras ryggar, hör på en predikan vi inte förstår särskilt mycket av. Och så går vi hem. Det mest grundläggande är mötet med Gud, och det ska inte behöva kännas konstigt.
Jag lägger märke till att hon, precis som alla andra jag hittills har pratat med, talar om Gud som en ”han”. Ser hon verkligen honom som en man?
− Jag tror att Gud varken är en han eller hon, utan både och. Oj, nu lät det väldigt flummigt. Men det är så lite vi faktiskt vet. Grunden är ändå att han älskar mig, att han älskar allihop. Det spelar ingen roll hur jag ser ut, hur smarta saker jag säger – han älskar mig ändå. Det är en jätteviktig aspekt. Han är som en pappa, han tar han om mig. Men samtidigt är han också en omsorgsfull mamma. Efter att jag började studera har jag insett att Gud är ett äventyr. Varje dag lär han mig nya saker om honom, om mig själv. Det är jättespännande!
Ett äventyr. Jag smakar på ordet.
Det smakar gott.
Jag tror vi alla behöver äventyr ibland.
Jag andas in doften av färsk jord och njuter av världen, just nu.
Epilog
Jag lämnade Gud för många år sedan. Jag var trött på hårda träbänkar, föråldrade ideal och intolerans. Jag skulle bli min egen herre. Jag behövde ingen högre makt, inget allseende öga som vakade över mig.Trodde jag. Men livet har lärt mig att man inte alltid klarar sig ensam. Och nu, när jag sitter här i min nedsläckta lägenhet, inser jag att jag saknar något.
Något att tro på.
Utan att riktigt veta varför sluter jag ögonen, knäpper händerna.
Och ber.
Tillbaka