Skräck och avsky
09.04.2010
Testosteronet låg som ett moln kring honom. Spända muskler, sexuell frustration – äntligen hade den tunnhårige mannen hittad någon att få utlopp för sina aggressioner på.
Skräck och avsky
− Eller hur man tämjer Pampas
Testosteronet låg som ett moln kring honom. Spända muskler, sexuell frustration – äntligen hade den tunnhårige mannen hittad någon att få utlopp för sina aggressioner på. Han skulle slå. Han skulle mosa de konstiga reportrarna. Det glasögonprydda lejonet gick till attack.
Vi reciterar den framstående poeten doglover1935. Talar om grupponani. Benjamins gyllene longdrink fuktar den torra strupen.
En björn lufsar i skogen.
Seinäjoki. En vindpinad liten håla vid världens ände. En plats där ambitioner grusas, där drömmar slås i kras. Huttrande drar vi jackorna kring oss, och kliver på mjölktåget till Vasa. Till den bultande verklighet som väntar på oss.
Från ett träd tittar en uggla på med grönskimrande blick.
Rastlösheten tränger igenom våra kroppar. Ölen är slut.
Vi ringer vår grafiker, pratar om en död hund. Hon svarar med ett textmeddelande.
”Trakasserier”, skriver hon.
Våra kroppar hungrar. Vi vill ha kött.
En tusenfoting kravlar ut ur Benjamins skjortärm.
Och så var vi där. I Vasa. I staden där solen alltid skiner.
I dag gör den det bakom ett hölje av cement.
Vi checkar in på Omenahotelli. Kropparna är fulla av syntetisk glädje, våra fortspår älskar med tomma lonkeroburkar.
Dörren till rum 617 glider upp. 617, rummet som ska bli vår trygga hamn, vår säkra oas under kaoset som kallas Pampas nationaldag.
Vi hade beställt två sängar. Vi fick en dubbelsäng.
Benjamin försöker onanera, men toalettringen är för kall. Kan inte komma, trots att han visualiserar en inoljad Miley Cyrus för sin inre blick.
Bakom duschdraperiet stirrar en gråsugga med outgrundlig blick. Den väntar.
Med en grotesk min slukar Toffe pizzabit efter pizzabit. Benjamin fotograferar detta världens åttonde underverk. Massan tränger ut. Den vill ut ur Toffes mun.
Det är tomt i lokalen.
Populärmusik dunkar på i bakgrunden.
En råtta gnager på ett mögligt kycklinglår.
Fest. Förfest. Vi ringde en vän, vi knackade på några dörrar. Och plötsligt var alla här, hos oss.
Fnittriga flickor smuttar på sötsliskiga drycker. Får våra brösthår att svartna. En av tjejerna är brigadkommendören vid Nylands brigad, Anders Gardbergs, dotter. Men trots det vägrar våra mandomar stå i givakt.
Toffe försöker desperat råda bot på problemet, och sveper en flaska energidryckskoncentrat. Blandat med kristallklar suomiviina.
Inget händer.
Allting händer.
Så utbyts tysta blickar. Stumma löften avges, och vi gör oss klara för nästa steg. För avfärd. Alla jäpittär i en minut, varefter vi går i samlad tropp mot syndernas rödskimrande högsäte. Mot de frenetiskt pumpande svettlökarnas stolta högborg.
Mot Oliver’s Inn.
Skuggor i ögonvrån, prassel i torra löv. Tusen ögon iakttar.
Med i ledet finns vår ena Åboredaktör, Christa Mäkinen. Benjamin snackar med henne om de stora linjerna. Om tidningen nu och i framtiden. Toffe frågar sluddrande om hon har snus. Det har hon. Med en prilla under läppen beger han sig sedan ut på dansgolvet.
Shadesen åker på. Han får blickar av det samlade klientelet.
Hans kropp rör sig spasmodiskt. Det ser oanständigt ut. Men han bryr sig inte.
En kvinna uppenbarar sig framför honom. Hans kropp reagerar.
De dansar till Katy Perry.
Bakom bardisken står en iller.
Kylan slår emot oss då vi lämnar den pulserande vulkanen. Toffe har förvandlats till en maskin av muskler och ben. Han fortsätter dansa, fastän musiken har reducerats till en electroslinga långt, långt borta.
Han valsar fram till en ängslig yngling, som står i beråd att tända en cigarett. Toffe sliter åt sig cigaretten, suger på den. Jagar den ljuva domnaden.
Sedan inser han att den inte är tänd.
Desperat försöker han be sitt offer om eld. Han får det.
Efter det händer allting i ultrarapid.
Fest.
En blondin går i armkrok med Benjamin.
Singstar.
Arg granne som gråtfärdig förklarar att han vill sova.
Värdinna som spyr på toaletten.
En av gästerna ser konstig ut. Han flimrar. Ena stunden är han en ung man, nästa en väsande ödla.
Längs folktomma gator går vi hemåt. Toffe vill väldigt gärna ha mer snus. Och sällskap till hotellet. I ett ögonblick av tillfällig förvirring förklarar han vitt och brett åt några medelålders män att det är efterfest på rum 617.
Benjamin ser obekväm ut.
Toffe ångrar sig och tar till sjappen. ”Spring, Benjamin!” ropar han. Men Benjamin går. Mumlar något om olagliga njutningsmedel.
Toffe pustar ut. Han befinner sig inne på hotellet, inne i säkerheten.
Men han känner inte till den döda hunden i hissen. Ännu.
Ny dag, nya prövningar.
Vasa torg är en böljande massa av regnbågsfärgad människogyttja. Radioprofilen och estradören Janne Grönroos har äntrat scenen. Nedanför gör studerande upp om ära och älskog i en prestigefylld olympiad.
Skittråkigt.
Istället roar sig fretofil-Benjamin med att fotografera bajamajors innandömen.
Och plötsligt är ruset tillbaka. Ansikten avlöser ansikten. Dofter förvandlas till lukter.
Och någonstans, där, förvandlas fingrar till klor.
En hårtork kör igång. Toffes kalufs böljar av och an. Varm luft möter stripigt hår. Solglasögonen åker på, igen. Calleth you Cometh I.
Och så är vi åter ute i nattlivet. Efterfest på Fontana.
Dörrvakten liknar en gorilla. Med stirrig blick. Och hår på bröstet. Han nekar oss tillträde. Ber oss ta sidoingången.
Vi möter ljud, färger. Strömmar av ljus, löften om stora känslor.
Vi börjar i liten skala. Benjamin dricker tranbärslonkero, Toffe tar en stor farlig.
Men sedan kommer suget efter mer. Efter de sprängande, bultande, brännande och briserande känslostormarna.
Vi ger oss ut på jakt efter mera syntetiskt njutningsmedel.
Men jakten blir svår.
Hoppfullt stegar vi fram till en man med eventuella kopplingar till den kulturen. Frågar honom. Han förklarar att vi är sent ute, att det kan bli svårt att fixa den här tiden på dygnet.
Vi skulle ta honom på större allvar om han inte var en struts.
I ett sidorum står en späd flicksnärta. Hon har snus åt Toffe. Påssnus. Han har hittills gått omkring med klumpar av lössnus mellan tänderna.
Vi sätter oss vid ett bord. Pratar om eregerade muggar, eller kanske om eroderade. Om Lillehammer -94. Sällskapet runt omkring oss ser ansträngda ut. De önskar att vi slocknade.
Men vi börjar prata om växter. Syndiga växter. Som odlas i ett redaktionellt klimat.
Toffe säger att Benjamin ibland ser ut som en Tyrannosaurus Rex. Benjamin replikerar att Toffes svans är hårig och yvig. Likt en tvättbjörnssvans.
Lejonet vaknar till liv. Lejoner ryter. Lejonet hotar.
Nu har han fått nog. Den tunnhårige mannen stirrar Benjamin stint i ögonen. Förklarar att han borde resa sig upp och försvinna. Tyst, ljudlöst och utan ett ord.
Benjamin förstår inte. Så här nära att få på käften har han aldrig varit förut.
Han blir ängslig, rädd. Reser sig ursäktande, urskuldande.
Och därefter blir världen riktigt konstig.
Han irrar. Plötsligt befinner han sig på ett dansgolv, tillsammans med en sprallig utter. De dansar. Nära, intimt.
Efteråt kramas de en nanosekund för länge. Hennes päls sticker, men det gör inget.
Med ett bröl rusar albinonoshörningen in genom väggen.
Under tiden strosar Toffe fram till en vilsen bäver med bockskägg. Upplyser honom om att han borde raka sig enligt de mellaneuropeiska trenderna.
Sedan glider blicken till bartendern, en grizzlybjörn med snälla ögon.
Han tycker synd om honom. Björnen har uppenbara svårigheter med att hälla upp drinkar. Hans ramar är helt enkelt för klumpiga. Desperat försöker han korka en flaska scotch, med resultatet att den krossas mot det klibbiga golvet.
Kunderna börjar muttra. Någon klagar på päls i sin Sex on the Beach.
Samtidigt slinker Benjamin och uttern fram genom Fontanas allt mer surrealistiska salar.
En skrattande alligator blottar en blänkande tandrad.
Neonljus.
Lasse Mellbergs fagra stämma, en stank av urin.
De glider förbi bistra noshörningar, en småfull mård och kindpussande ankor som simmar runt i dammar av svett.
I en bur, högt över dansgolvet morrar en tiger hotfullt. Den piskar irriterat med svansen.
Plötsligt upptäcker Benjamin att han också har en svans. En ödlesvans. Han försöker dansa, men faller. Ovan som han är med den förskjutna tyngdpunkten.
Han försöker resa sig upp, men faller igen.
Känner hur ryggen blir fuktig, hur något klibbigt omsluter hans kropp.
Imse vimse spindel, säger flugan innan hon matar sina ungar med honom. Bedövande safter injiceras i motvilliga muskler. Kampen upphör innan den hinner börja.
En tom stationshall. Inget mänskligt så långt ögat kan nå.
Ett pysande läte bryter tystnaden. Skär likt en varm kniv i smör.
Dagens andra lonkero.
Töms. Den gyllene drycken fyller magen. Sådär.
In på stationen ringlar en kålmask med stora ögon och vibrerande känselspröt.
doglover har fått nog.
TOFFE OCH BENJAMIN
Tillbaka