Handikappade kämpar i Uganda

24.03.2010

Mitt i allt kaos på gatan sitter män utan armar eller ben och tigger. Små barn i trasiga kläder står i klungor vid trafikljusen och ber bilisterna om en liten slant, medan kvinnor med små tultingar sitter vid sidan av vägen och hoppas på att en givmild människa skall passera förbi. Det här är en del av vardagen i Kampala, Ugandas huvudstad.

Handikappade kämpar i Uganda

SKRIVEN AV: PAMELA WEST

Mitt i allt kaos på gatan sitter män utan armar eller ben och tigger. Små barn i trasiga kläder står i klungor vid trafikljusen och ber bilisterna om en liten slant, medan kvinnor med små tultingar sitter vid sidan av vägen och hoppas på att en givmild människa skall passera förbi. Det här är en del av vardagen i Kampala, Ugandas huvudstad.

Alla blundar inte för den otrevliga verkligheten. Betty Negesa är en av dem. Betty är en kvinna i 40-årsåldern, som själv inte lever ett alltför enkelt liv. Hon lider av gravt nedsatt hörsel som orsakades av hennes tidigare arbete som telefonoperatör, vilket hon blev av med 1995. Sedan dess har hon gått arbetslös.
– Jag sökte länge arbete, men varje gång jag gick till en arbetsintervju och de insåg att jag har nedsatt hörsel vägrade de att anställa mig. Till sist gav jag upp, säger Betty.
Ensam med sina två döttrar kämpar Betty dagligen med ekonomin. Trots det ger hon mycket av sig själv och sin tid för att kämpa för de handikappade människor som inte har något annat alternativ än att leva på gatan.
1998 registrerade Betty tillsammans med sex andra handikappade den samhällsbaserade organisationen Gagoto Disabled Women Association (GADWA). Därifrån har vägen kantats av både framgångar och motgångar.
– Samma år i juli träffade jag en kvinna från Danmark som donerade ett hus med fem rum till mitt projekt att hjälpa hemlösa handikappade män, kvinnor och barn. Huset var i dåligt skick och i ett slumområde, därför ville kvinnan inte ha det, berättar Betty.
Betty kämpade vidare och fick golvet i huset reparerat och el och vatten installerat. Både installationen och användningen av vattnet donerades av vattenministeriet. Snart var huset fyllt med hemlösa handikappade och Betty fortsatte sitt arbete med att förbättra deras situation. Hon lyckades få en privat person att en gång i veckan bidra med lite mat, som bestod av posho (en tjock majsgröt) och bönor. Två gånger i månaden fick barnen bröd och mjölk.

Därefter kom motgångarna.

Avundsjuka
Grannarna blev avundsjuka när de såg att de handikappade fick el, vatten och mat. Småningom blev vi avstängda från vattnet eftersom de personer som hade hand om saken på ministerienivå ville ha mutor. Därtill kom den danska kvinnan tillbaka och ville återta huset när hon såg att det hade förbättrats.
I dag står huset kvar och de handikappade bor där ännu. Det har byggts ut med nio rum och ett närliggande hus används nu också av dem. Till förfogande finns 22 rum som rymmer två sängar vardera men inte så mycket mera. El och vatten saknas och området är hälsovådligt.
– Stället svämmar över när det regnar och myggen trivs i de bredvidliggande dikena, vilket ökar risken for malaria. Det händer också att de handikappade är tvungna att använda smutsvattnet både till klädtvätt och till matlagning eftersom de inte har råd att köpa vatten, berättar Betty nedslaget.
Det bor ca 80 vuxna med sina familjer i ”lilla Danmark” som de kallar huset. Platsen är trångbodd och människorna måste dagligen bege sig ut för att tigga.
– Gatan är farlig, framför allt för kvinnor och flickor som riskerar att bli våldtagna. Jag oroar mig för barnen som kan utsättas inte enbart för fysiskt våld, men som också vid en mycket tidig ålder börjar sniffa berusningsmedel eller ta droger, säger Betty.
Problemen är många. Personen som donerade mat till de handikappade har dragit in sitt bidrag. Därtill har de lokala myndigheterna tappat intresse i Bettys projekt, hälsofrågorna är otaliga och så är också antalet barn som inte har tillgång till utbildning. Givetvis är ändå avsaknaden av pengar grundproblemet.
Men Betty tänker inte ge upp.
– Människor skrattade åt mig när jag började arbeta för de hemlösa och handikappade, men i dag undrar de hur jag klarade av att få dem bort från gatan. Jag har till och med lyckats få tag på sponsorer som betalar skolavgiften för några barnen.

Med mera tur i livet
Situationen är inte likadan för alla handikappade i Uganda. Vissa har vuxit upp i en familj, fått stöd, vård och utbildning.
Barbara Nandutu, 29 år, är fysiskt handikappad men verkar ständigt gå omkring med ett stort leende på sina läppar medan hon tar sig fram på sina kryckor.
– Det var krigstider i Uganda när jag föddes i början av 80-talet. Hälsocentralerna var få, och de som fanns fungerade dåligt, vilket ledde till att barn inte vaccinerades. Jag var inget undantag. När jag var ett år blev jag sjuk i malaria och fick hög feber som sedan utvecklades till polio.
Handikappade anses vara odugliga eftersom de inte klarar av att göra alla vardagssysslor på egen hand och riskerar att bli utstötta. För kvinnor och flickor är det ännu värre eftersom de enligt kulturella traditioner har en lägre status än män. Deras främsta uppgift är att ta hand om barn och hushåll. I fattiga familjer är det flickan som sänds sist till skolan – om hon alls får gå i skola.
En handikappad flicka löper ännu större risk att bli utan utbildning, vilket också gör det svårare för henne att få ett arbete i framtiden. Det här gäller inte Barbara.
– Jag hade tur. Min familj har alltid stött mig, från att låta mig delta i vardagssysslor hemma till att gå i skola och få en utbildning på universitetsnivå. Jag har inte stött på några större problem på grund av mitt handikapp. Fast i de lägre klasserna i skolan var de andra barnen rädda för mig. På den tiden använde jag också en benskena.
I dag håller situationen på att förändras till det bättre även om de negativa attityderna ännu kvar finns i samhället. Handikappade människor har nu bättre tillgång till information om hälsa och medicin och är mera medvetna om sina rättigheter och får extra inträdespoäng på grund av sitt handikapp om de söker till ett universitet. Därtill försöker också regeringen uppmuntra företag att anställa handikappade människor genom att ge dem skattelättnader.
– Under 2000-talet har situationen långsamt förbättrats. Före det dog många handikappade bland annat i hiv och aids eftersom de förbisågs totalt i hälsoprogrammen och gravida kvinnor var tvungna att föda hemma för att sjukhusen inte såg till deras specialbehov. Vad det gäller arbete är det ännu väldigt svårt att få tag på ett, men åtminstone håller det på att bli bättre, säger Barbara.

Skola för handikappade
I fjol på hösten fick Barbara möjligheten att åka till Danmark och studera en termin vid en skola för handikappade. Stipendiet fick hon från en internationell organisation som samarbetar med The National Union of Women with Disabilities of Uganda (NUWODU), en lokal handikappsorganisation där Barbara har varit volontär sedan 2006.
– Situationen för handikappade i Danmark är mycket bättre än här i Uganda. I Danmark finns ett socialskydd som tar hand om handikappade, utbildningen är gratis och byggnader är anpassade för handikappade. Det finns till och med toaletter och parkeringsplatser enbart för handikappade. Det tycker jag är väldigt unikt.
Få platser i Uganda är handikappvänliga då det gäller tillgänglighet och var och en är utelämnad till sig själv om man inte har en familj som kan hjälpa till. Regeringen erbjuder stödhjälp i form av personal och material för handikappade i skolan, men detta är mycket begränsat.
– Vi har ännu en lång väg att gå. Regeringen måste anstränga sig mera för att ta hand om oss, och familjer med handikappade barn bör uppmuntras till att sända sina barn till skolan, säger Barbara.
Därefter ler hon stort och fortsätter:
– Det hela börjar med dig själv. Om du är positiv och vänlig mot andra människor är det också lättare att övervinna dem och deras fördomar.

FAKTA

UGANDA
– Grannländer: Kenya, Tanzania, Rwanda, Kongo (Kinshasa) och Sudan
– Yta: 236 000 km2
– Folkmängd (2008): 29,2 miljoner invånare
– Huvudstad: Kampala med 1,5 miljoner invånare
– Språk: ett fyrtiotal inhemska språk talas, men engelska är det officiella språket
– Religion: 75 procent kristendom (katolism och protestantism), 16 procent islam, inhemska afrikanska religioner.
– Statsskick: republik
– Medellivslängd: 48 år; män 47 år, kvinnor 48 år

Källa: Nationalencyklopedin

Tillbaka