Upp och hoppa!

21.10.2009

Är du trött efter föreläsningar eller tentläsning? Eller börjar maten sätta sig kring midjan? Som du redan vet och kanske har erfarit är motion den enkla lösningen på båda problemen.

Upp och hoppa!

Är du trött efter föreläsningar eller tentläsning? Eller börjar maten sätta sig kring midjan? Som du redan vet och kanske har erfarit är motion den enkla lösningen på båda problemen.

text jonny smeds

Det brukar vara då man har passerat 20 och närmar sig 30-strecket man inser att man borde motionera. Ett tidigt tecken på en medelålderskris, kanske. En del sätter som mål att löpa ett maratonlopp och börjar idiotmotionera – löpa överlånga länkar varje dag, noggrant planera sin kost och göra upp avancerade träningsprogram som hela livet kretsar kring. Ett maratonlopp kan ju vara en trevlig målsättning som håller gnistan vid liv, men själva loppet är inte speciellt hälsosamt – en extrem ansträngning på hårt underlag som gör att man inte kan träna på flera veckor efteråt. Målsättningar är viktiga, men alla kan hitta sin egen målsättning med sitt motionerande – målsättningen med träningspasset kan lika gärna vara att ta ett avbrott från tentböckerna som att genomföra ett maratonlopp. Det underbara med motion är att man kan göra det på sin egen nivå.

Själv har jag ett förflutet som tävlingsidrottare och jag älskar känslan efter ett riktigt tufft träningspass. En av Sveriges bästa sjukampare, nadja casadei, beskriver känslan på sin blogg: ”Nu går jag runt med träningsvärk mest hela tiden. Jag ser otroligt löjlig och stel ut om jag får säga det själv. Jag har svårt att sätta ner mig och när jag väl har satt mig ner så är det tio gånger svårare att resa sig upp. Jag har ont i alla leder och i varje muskel, och jag tycker att det är underbart!” Men det är inte det motion handlar om. Det kan lika mycket handla om att promenera till föreläsningen i stället för att ta bussen. Själv skar jag kraftigt ner på antalet kollektivtrafikresor för några år sedan. Jag insåg att det var korkat att sitta tio minuter i den svettiga, bullriga och ryckiga bussen då jag i stället kunde gå till eller från skolan på 25 minuter. Jag sparade inte bara pengar utan faktiskt även tid. Under promenaden vilade jag upp hjärnan så att jag kunde ta itu med något vettigt då jag kom hem, i stället för att sitta där med huvudvärk. Vi vet säkert alla att skolgymnastiken inte fungerar.

Det finns för få timmar i veckan på schemat, men dessutom har gymnastiklektionerna en avskräckande effekt på de flesta. Men kanske speciellt därför borde man satsa på motionsfrämjande senare i livet. Det är också under slutet av skoltiden som en stor del av idrottande barn och unga lägger av. Ofta blir satsningen i den lokala idrottsklubben för allvarlig. Däremot återupptar många idrotten då de passerat 20. Den bästa och den mest ”naturliga” motionen är gratis – att promenera eller löpa ute i friska luften. Det finns även goda möjligheter att till ett vettigt pris träna på gym eller delta i ledd verksamhet. Universiteten och studentkårerna erbjuder goda möjligheter på de flesta orterna (se s. 8).

Priset kunde dock vara ännu bättre ifall viljan fanns hos beslutsfattarna. Det har på senare tid gjorts stora satsningar på arbetsplatsmotion, bland annat genom motionssedlar. Studerande som befinner sig mellan skolan och arbetslivet har dock glömts bort. Studiestödet är en känslig fråga, men eftersom det verkar vara så svårt att höja stödpenningen till en acceptabel nivå, kunde man kanske dela ut en del av stödet i andra former. En mycket förenklad lösning på en komplicerad fråga skulle vara att införa någon typ av motionssedlar för studerande. Det torde väl vara populärare bland beslutsfattarna att stöda konsumtion än att dela ut pengar direkt.
Tillbaka