Våga gråta

08.03.2010

Finländare är macho. Vi kramas inte, vi kindpussas inte och vi skrattar åt dem som gråter på bio.

Våga gråta

SKRIVEN AV: BENJAMIN KNOPMAN

Finländare är macho. Vi kramas inte, vi kindpussas inte och vi skrattar åt dem som gråter på bio.
Vi vågar inte visa känslor, oavsett hur starkt vi känner när Leonardo di Caprio, stel av kyla, sjunker mot havets botten. När Aeris spetsas på Sepiroths klinga. När Mufasa offrar sig för sin son. Vi kämpar mot tårarna, som brännande hotar att fräta bort vår stenhårda image.
Tur att jag har mörka 3d-glasögon på mig, tänkte jag då ögonen blev fuktiga under slutscenen i Avatar.
Varför tänkte jag så? Jag vet inte. Jag satt ju bland vänner. Var det för att jag kände att tårar inte borde slösas på något så trivialt som populärkultur? Att jag borde spara dem till ett tillfälle då det är okej att gråta. Som när någon jag har tyckt mycket om går bort. Eller då jag hulkande spyr upp mina inälvor på Ettans toalett i Ekenäs.
I fyllan är det alltid okej att gråta. Kanske är det därför finländare dricker så mycket.
För mig handlar allt om känslor. Euforisk lycka eller vitglödgad svärta. Rosaskimrande kärlek eller brunoljig svartsjuka. Jag vill känna allt, nu, hela tiden. Min största rädsla är att en dag inte känns något. Att förvandlas till ett cynisk, iskallt skal.
Som det lätt kan gå när man jobbar i journalistbranschen.
Därför har vi valt att låta det här numret av Stbl handla om just känslor. Om det vemod, den saknad, som infinner sig när man spelar gamla spel från barndomen. Om den testosteronpumpande frenesin i amerikansk fotboll. Om den stolthet en strippa kan känna då hon visar upp sin nakna kropp.
Och om Kent.
Vi vill väcka känslor. Få dig att älska, hata, skratta. Att känna med oss, mot oss och för oss. Varje tår du fäller, oavsett orsak, är en seger.
Kampen för att förvandla finländarna till ett känslosamt folk börjar här.


Tillbaka