Långsiktigt tänkande behövs

27.12.2009

Långsiktigt tänkande behövs

text Jonny Smeds

År 2009 och därmed hela årtiondet närmar sig sitt slut. Det har varit ett anmärkningsvärt år inom högskolevärlden. I somras godkändes den nya universitetslagen och därtill gjordes en del ändringar i yrkeshögskolelagen. Under året har också det efterlängtade arbetet med att reformera studiestödet inletts. Det här är reformer som kommer att påverka studerande en lång tid framöver. Ändå har reaktionerna varit försiktiga – en del kanske skulle kalla dem avvaktande, andra skulle säga likgiltiga. Ingen överraskning direkt, men oroande.

Den nya universitetslagen gav, sent om sider, upphov till en del demonstrationer och protester, men någon studentrörelse i ordets rätta bemärkelse handlade det inte om. En väldigt liten grupp aktivister fick vid ett eller två tillfällen en del ”vanliga” studerande med sig ut på gatorna. Lite fler kanske muttrade missnöjt för sig själva eller i korridoren på universitetet. Genom att muttra åstadkommer man dock ingenting. Yrkeshögskolelagreformen passerade i det närmaste obemärkt. Inte ens de aktiva inom studerandekårerna höjde rösten för att driva igenom sitt önskemål om obligatoriskt kårmedlemsskap. Man muttrade.

Studiestödsreformen då? Den politiska behandlingen har visserligen inte börjat ännu, men samtidigt borde man väl inse att saker i vårt politiska klimat bereds i tysthet för att därefter klubbas igenom i rask takt. Då saken kommer upp till behandling i riksdagen kan det vara för sent att mobilisera studentrörelsen. Problemet här är kanske att en betydande del av dagens studerande sannolikt hinner bli klara innan reformen träder i kraft. Andra, som närmar sig examen, tjänar bara småpengar på reformen. Det här kan vara orsaken till den icke-aktivism som präglar studentkretsar i Finland i dag. Jag, jag, jag – det jag inte tjänar på är inte intressant. Samma kortsiktiga tänkande syns ibland även inom studentkårerna – och där kan de få katastrofala följder. Även om organisationen byts ut varje år måste man skapa kontinuitet i verksamheten för att säkra verksamhetsförutsättningarna för framtidens studerande.

Studenterna har traditionellt varit högljudda – och de har haft den förmåga att tänka långsiktigt och kreativt som andra saknat. Det har varit studenterna som lyft fram samhälleliga problem och kommit med åtgärdsförslag – eller snarare krav. Så är det inte längre i dag. Varför? Har dagens studerande det så bra överlag, att vi inte orkar bry oss om sådana här småsaker? Anser vi att vi inte hörs? Eller känner vi inget ansvar för kommande årgångar? Samtidigt är det intressant hur den generation som nu har makten agerar – den generationen som en gång i tiden ställde sig på barrikaderna för att försvara sina rättigheter. Har dagens makthavare glömt allt de stred för då, eller har de bara blivit ”klokare” med åren? Eller förväntar de sig att dagens studerande ska visa lika stort engagemang som de i tiderna visade?

Det finns inga garantier för att politikerna ens kommer att enas om att införa en så grundläggande sak som en indexbindning av studiestödet. Det räcker inte med att studerandeorganisationerna och den arbetsgrupp undervisningsministeriet tillsatte talar för en indexbindning – nu skulle det vara dags att klättra upp på barrikaderna för att se till att dagens och framtidens studerande får det bra.
Tillbaka