Hur studerande ska få sin röst hörd är kanske något som man inom studentkårerna grunnar extra mycket på just nu.

Den finska dryckeskulturen är befängd och extrem av sitt slag – fast det visste vi ju redan.

Utbildningspolitik tenderar att bli regionpolitik i Svenskfinland.

Debatten om främlingsfientlighet och rasism går het i Finland just nu. Också vid universiteten känner sig personer med en annan bakgrund utstötta och utanför.

En helt vanlig dag i en helt vanlig högskola. En lektion i ett helt vanligt ämne är över, och helt vanliga studerande tar igen sig.

Jag var nitton. Hade hela livet framför mig. Kändes det som. Jag hade klarat av gymnaiset. Nästan. Det enda som återstod var lite studentskrivningar. Under gymnaisettiden hade jag hittat mig själv och hittat en del goda vänner. Den tiden var väldigt betydelsefull för mig. Som person. Men inte som en studerande individ.

Att få hälsovård på sin studieort låter självklart, men i verkligheten är det inte så.

Finländare är macho. Vi kramas inte, vi kindpussas inte och vi skrattar åt dem som gråter på bio.

Vi måste tidigare in i arbetslivet. Och stanna där längre. Det här är gammal skåpmat som tutats ut en lång tid redan.

I det här numret av Stbl kan vi läsa om skräckexemplen på slappa föreläsare. Föreläsare, som inte kan ta sig tid att rätta några prov, starta datorn, och knappra in ett par siffror. Som istället tvingar studerande att gång på gång skicka mejl med påminnelser. Och som ändå inte reagerar.