Smärta, sorg och förtvivlan

16.11.2009

Lars von Triers nyaste film Antichrist, som också tilldelades Nordiska rådets filmpris, är ett psykodrama kring tema smärta, sorg, död och förtvivlan. Det är ingen myskväll man ska förvänta sig med filmen, men det säger väl redan namnet.

Den kunskapen ökar, mångfaldigar smärtan (Predikaren)

text emmanuel sagne

Skeendena börjar med att filmens par, till tonerna av HÄNDELS aria Lascia ch’io pianga (låt mig gråta/ över mitt grymma öde), förlorar sitt lilla barn i en olycka. Sorgen slår hustrun så hårt att hon läggs in på sjukhus. Efter månader av vård vill mannen, som till sitt yrke är terapeut, försöka vårda sin fru. Då han sedan inte gör tillräckliga framsteg, försöker han närma sig saken på ett nytt sätt. Tillsammans åker de ut till sin stuga i ödemarken, där vi sedan får följa med hur den allt mer vacklande terapin fortskrider. Visuellt är filmen rätt så traditionell, även om den ställvis lånar grepp av DAVID LYNCH – vissa sekvenser är rent av hallucinatoriska till sin karaktär. Symbolanvändningen är enklare än Lynchs, och många uttryck förklaras rakt ut. I andra fall litar författaren på att tittaren har en rätt så omfattande kunskap om kristna begrepp – i vissa fall till och med förmåga att identifiera bibelverser i bisarra sammanhang. Trots det är filmen antagligen möjlig att förstå också utan en kristen fostran – och väl är väl det, då goda kristna antagligen undviker filmer med namn som denna. Också icke-kristna kan uppmanas att låta den här vara – den säger ingenting man inte kunde få veta på ett annat, mindre äcklande sätt. Berättelsen kan å ena sidan ses som en allegori om mäns och kvinnors förhållande till varandra, å andra sidan som en förklaring till häxjakternas innersta väsen.

En ömsesidig oförmåga till förståelse av sig själv och andra leder först till misstanke, sedan skräckbilder, och då det hela tolkas i en ram av gott och ont, ofta till förstörelse. I filmens retorik får tanken om gott och ont representera det feminina, medan det manliga igen är psykoterapins rationalitet – bortom det goda och onda. Kvinnan är sjuk – irrationell och oberäknelig, och måste botas. Mannen må nu stå för det rationella istället för det goda, men filmen visar på att motställningen mellan manlig rationalitet och kvinnlig irrationalitet som trossystem är lika destruktivt som en medeltida tro på häxor och demoner. Ur sociologisk synpunkt blir kvinnan offer för stämpling: en roll bildas för henne, som hon sedan åtar sig – rollen som hustru, sjuk eller häxa. Dels drivs hon av sin lusta, sin vilja att vara till lags, och dels genom mannens fördömande av hennes beteende, tankar och väsen. Mannen igen är blint ovetande och oförstående om sin roll som orsaken till problemen han ”försöker bota”. Kvinnan får, så att säga, spela Antichrist till mannens Christ.

Ifall någon, som efter att ha sett filmen undrar vad det är för idé med att ha skorna på fel fötter? Enligt ett gammalt skrock lär det skydda mot ond magi.
Tillbaka