Playme the recension

24.09.2009

Playme handlar om artister som vill ha framgång och berömmelse. Det är också vad publiken får – otroligt begåvade och framgångsrika artister. Det är artisterna som gör Playme, resten känns inte lika imponerande.

Mycket show, lite substans

text elisa makarevich

Playme är välgjord – men speciellt nytt känns det verkligen inte. Böghumor, flirtiga sexskämt och krystade rapplåtar är varken ungdomligt eller fräscht. Ledmotivet Playme är också det närmast en ljummen återupplivning av Backstreet boys storhetstid för tio år sedan. Intrigen är så tunn att man börjar undra om upphovsmakarna underskattar ungdomars krav på en bra historia. Handlingen utspelar sig både i en virtuell verklighet där drömmar förverkligas och på en nattklubb där unga artister gör allt för att få vara i nöjesmogulen Zettermanns rampljus. Nina (EMELIE GRANVIK) vill sjunga på sina egna villkor men söker ändå lyckan i Zettermanns värld. Zettermann vill att hon ska lyda honom fullkomligt och att hon ska bli mer sexig och kommersiell. När hon börjar protestera – och intrigen kunde bli spännande och ge utrymme för det utlovade budskapet om att man duger som man är – sugs hon upp i ett dataspel.
Budskapet och de kvistiga frågorna får ge vika för ännu mer show. Showen är bra, till och med väldigt bra. Här finns breakarna DENNIS ”ÄTÄ” NYLUND och IDA "INXI” HOLMLUND som är så coola att de äger dansgolvet. Kvinnliga huvudrollsinnehavaren Emelie Granvik sjunger så vackert att man får gåshud flera gånger om. Kaxiga JENNIE STORBACKA, LOTTA KAARLA och KRISTA SIEGFRIDS spelar flicktrion Pimp Mamas så proffsigt att de kunde tillhöra en liknande grupp på riktigt. Helheten lider dock av att det blir för mycket show och för lite substans. Musikaler hör kanske inte till de mest substansfyllda genrerna, men har man valt att ha ett budskap så kan man inte bara sjabbla bort det bakom glittriga dräkter och häftiga tricks. Regissören MARIA SID har sagt att Playme är hennes gåva till alla unga som söker sin identitet och bekräftelse. Sid vill visa att det finns olika slags bekräftelse och att det är viktigast att man diggar sig själv. Fint tänkt, men dubbelmoralen i Playme är allt för stor för att budskapet ska nå fram. Självironin är i och för sig ett roligt och nytt grepp men tyvärr bidrar även den till att sudda ut budskapet.
Tillbaka