Camera obscura

24.09.2009

Ord är opålitliga, det vet Johanna Holmström. Ibland visar de saker, ibland döljer de. Allt de kan bygga upp kan de också riva ner – rentav i samma mening. Och ibland bär orden tanken medan det ibland är tvärtom. Novellsamlingen Camera Obscura består av en serie narrativ som ibland överlappar, ibland bara tangerar varann.

En dröm om vargar

text emmanuel sagne

En karaktär i en berättelse förekommer i en annan: ibland som huvudperson, ibland som statist. De på så vis fristående berättelserna är alltid skrivna ur en enda persons synvinkel – protagonistens. Namnet på samlingen syftar dels på berättartekniken, det vill säga valet av synvinkel. Varje människa är, bildligt uttryckt, instängd i sin egen dunkla kammare, det individuella perspektivet. Samtidigt som det möjliggör en detaljerad studie av omvärlden, begränsar detta ens förmåga att uppfatta den. Bilden blir diffus och förvrängd – den sammanhängande, klara bilden är en mental konstruktion. Novellsamlingen i sig är också en kamera; i texten noteras detaljer i ett slags onaturligt överflöd. Samtidigt skapas genom de olika berättarna en total bild med en oändligt djup skärpa. Bruket av språket ger atmosfären en drömlik kvalitet.

Drömmen vi tar del av är dock inte en entydigt god dröm, utan en som innehåller element av det okända och mörka. Vad som finns i mörkret kan vi inte veta, det kan vara gott eller ont. Detta någonting är också närvarande i berättelsens verklighet, och där avspeglar den sig på karaktärernas beteende. På dem verkar den på olika sätt: de försiktiga blir överförsiktiga, de misstänksamma paranoida och de arga hätska. Då de väsentliga karaktärerna i berättelserna på något sätt är skadade, traumatiserade eller annars uppladdade av onämnbara känslor och upplevelser, blir mötet med dem en resa i oberäknelighet. Men att människan är oberäknelig visste vi ju: enligt det gamla ordspråket är människan mot människan en varg.
Tillbaka