I en värld av religioner

04.04.2009

När man besöker utställningen Religionen på spåret på Kiasma, är det som att stiga in i en hemlighetsfull värld. Väggarna är täckta med stora målningar och fotografier, man hör ljudet av österländsk musik och solljuset lyser dämpat genom takfönstren som är täckta med stora blommiga dukar. Allt är behagligt och smakfullt.

I en värld av religioner

text christine langinauer

Konstnären MARITA LIULIA har i sin utställning valt bort politiken och ekonomin, då hon betraktar de nio största världsreligionerna. Hon vill inte fokusera på det som skapar konflikter i världen, utan fördjupar sig i de budskap som finns innerst inne i religionerna. ”Visdom och skönhet”, så sammanfattar konstnären själv sin utställning. Och visst är den visuellt vacker, med varma färgtoner och harmoni. Visdomen konkretiseras på den blåa vägg där Liulia samlat visdomsord från de olika religionerna. Utställningen är en del av ett större projekt som även innefattar en bok och en webbplats. Idén föddes år 2005 i Japan. Där upptäckte Liulia att, för att verkligen förstå den japanska kulturen måste hon bekanta sig med deras religion, shintoismen. Då bestämde hon sig för att hennes nästa projekt skulle behandla de stora världsreligionerna.

Till skillnad från många andra nutidskonstnärer vill hon inte provocera med sina verk, utan behandlar religionerna med respekt. Liulia har tre utgångspunkter. Först och främst är hon en kvinna och ser på religionerna ur en kvinnas synvinkel. Kvinnan har traditionellt haft en begränsad roll inom dessa religioner, som religionens tjänare och en traditionsbärare, då kvinnan ofta är den som för religionen vidare till nästa generation. Kvinnans egna tankar har sällan fått utrymme i religionen, och inte har hon heller kunnat ha en ledande position i samhället. Undantag som kvinnoprästskap i Norden eller Mariakulten i katolska länder är fåtaliga. Utöver detta har Liulia behandlat ämnet ur en konstnärs och forskares synvinkel. Som konstnär har hon tagit hela den konstnärliga repertoaren till sitt förfogande och använt sig av flera tekniker; installationer, fotografier, målningar och videon.

Religionernas symboler är ett återkommande tema i utställningen. De finns målade på väggen i stor skala, i målningar och på varje namnskylt så att åskådaren skall veta vilken religion det är frågan om. Liknande symboler används idag på ett varierande sätt för icke-religiösa ändamål och för många unga påminner religionernas symboler antagligen mera om de symboler som används av bland annat heavy metal-grupper. I boken kallar sig Liulia för mediekonstnär och det är faktiskt första gången på tjugo år som hon återgått till den traditionella konstformen att måla. Målningarna i utställningen är stora, många är flera meter långa. Liulia berättar att hon började med att måla små verk, så små att hon lätt kunde kontrollera hela duken på en gång. Men det var inte förrän hon målade i en så stor skala att hon omöjligen kunde ha kontroll över hela målningen som hon kände att hon kunde få sagt det hon ville.

I alla målningar är den dominerande färgen guld eller silver, precis som kultföremålen i de flesta religionerna. Taoismen finns representerad i tre målningar; Tao, Ungdomen, Tao, Medelåldern och Tao, Ålderdomen. I alla är guldet den framträdande färgen och i dessa verk har färgen fått symbolisera möjligheterna. Den mörkaste av de tre verken är Medelåldern, då man alltså har minst möjligheter eftersom man ofta gjort sina val i livet. Som gammal har man igen en ny värld av utsikter framför sig. Kristendomen verkar bestå av ett pussel av guldklickar. Guldfläckarna bildar en byggnad, en kyrka, ett kors och ett ansikte. Tankarna förs till bysanten i öst, som använde mycket mosaik och guld i sin konst. Fyra konstverk bär namnet Gudinnans återkomst; tre fotografier och en holografisk projektion. I konstverken dansar den finska dansaren och koreografen virpi pahkinen iklädd en vid färggrann slöjliknande dräkt. Konstverken kan ses som en kommentar till kvinnans ställning inom religionen; kanske är det på tiden att även kvinnan får en synligare position i den och på det sättet även i kulturen och samhället. Fotografierna bär samma budskap. I de flesta av dem är det konstnären själv som förevigats iklädd ceremoniella kläder eller skildrad som en helig eller lärd person, samhällspositioner som kvinnor sällan haft.

Liulia är uppväxt i en familj som hållit på de kristna traditionerna men inte längre trott på religionen bakom dem och idag bekänner hon sig inte till någon viss religion. Istället har hon valt att plocka de visdomsord som passar henne bäst från de olika religionerna. Detta är väl ett ganska vanligt tillvägagångssätt för västerlänningar idag; man plockar åt sig det som tilltalar en mest i just den egna livssituationen. Temat Liulia valt är ambitiöst. Att försöka sammanfatta en stor del av kulturen och levnadssättet för miljoner av människor runtom i världen är inte lätt. Ändå kan man inte låta bli att undra om Liulia faktiskt behöver allt som hon har ställt ut, alla dessa olika medier för att få fram det budskap hon vill förmedla. Ibland känns det nästan som om hon underskattar sin publik. Samma sak förs fram på många olika sätt. Och handlar det verkligen om religion och tro eller är det kulturarv och traditioner som man ser i verken? Tilltalande är det och lätt att smälta, vilket inom nutidskonst inte är så vanligt. Utställningen är en upplevelse och väl värd ett besök.
Tillbaka