Inget spelrum

06.02.2009

Filmen liikkumavara är något lite egendomligt. En film om politiskt beslutsfattande som är intressant. Kan det vara möjligt? Till och med efter att ha sett den har jag lite svårt att tro på det. Med filmen försöker annika grof avslöja vad som förssiggår i maktens korridorer, och i sju månader följer hon med utarbetandet av ett socialpolitiskt lagförslag i kommitéer, utskott och grupper; regeringspartier och opposition. Vad hon finner är detta: om någon säger att motsättningens tid är över, så vet inte politikerna i filmen någonting om det. Kampen om det politiskt viktiga lagförslaget är fyllt av emotionellt drama, svartmålande på basis av partitillhörighet, munhuggande och svek. Till exempel då oppositionen får leva i tron att den fått igenom en viktig förändring, bara för att efter att behandlingstiden gått ut få veta att förändringen ignorerats. Partierna kämpar med problem med trovärdigheten, och vänder i tur och ordning kappan efter vinden för att nå sina mål med förslaget eller följa efter dagens uppfattning om den politiska atmosfären. Det är stundom svårt att hänga med.
Vad som dock står klart är den orättvisa lagförslaget för med sig, då en prishöjning i hälsovårdsavgifterna hårdast träffar dem som redan är svaga – de arbetslösa, kroniskt sjuka och pensionerade. Förändringen förvärras av beslutet att knyta sjukvårdsavgifterna till ett index som växer snabbare än de förmåner dessa utsatta har att tillgå. Än värre än blir läget då man tillägger att de arbetande förutom gratis hälsovård, njuter av skattesänkningar. I filmen påpekar det socialpolitiska utskottets ordförande, en centerpartist, spydigt att socialdemokraterna gör sig själv en björntjänst då de talar om saker i termer av komplicerade index.
– Folket behöver inte förstå något, de ser det ju sedan på räkningen, menar han. Är det ett medvetet fördömande av processen denna ordförande kommer med då han lägger ut orden såhär inför kameran? Eller re- flekterar uttalandet bara ett illa dolt förakt gentemot väljarna? Att dra alla representanter för regeringspartierna över en kam är inte befogat, och det gör inte filmen heller. En del röstar mot förslaget, och många som är för förslaget uttrycker sin tro på att de representerar medmänsklighet, samtidigt de beklagar sig över de hårda ord de blir utsatta för av oppositionen och i brev från väljarkåren. – Det har säkert gått ut ett bud från sossarnas partikontor att lägga orden så här hårt, det här beteendet är ju helt omotiverat. Så säger en samlingspartist, bara för att få veta att en av skribenterna tillhör det egna partiet. Det går kalla kårar på ryggen då samma person mot slutet av filmen tillfrågas varför hon röstar för ett förslag hon vet är dåligt. Hennes svar är att hon bara följer order. Var har jag hört det förut?

text emmanuel sagne

Tillbaka