Samhällskritisk konst: Run like hell

05.02.2009

MARIA LINDBERGs utställning Run like hell tar fasta på konstens ursprungliga funktion, att kritisera samhället. Lindberg skildrar mentalhälsa och krig och lämnar inte observatören oberörd. Då jag kliver in i Åbo konstmuseums studio kväver jag en suck. En enorm videoduk är fastspänd i mitten av salen med ett videokonstverk som visar en trafikled. Jag förbarmar mig över tvåtusentalets konstnärer som tror sig vara nyskapande och moderna, men som egentligen siktar för högt och missar målet. En grå trafikled, asfalt och några på gränsen till färglösa fordon som sakta brummar framåt. Videokonstverket riktigt skriker ut vardag och tristess. Fast liksom de vackraste bakverken ofta smakar sämst så bjuder denna dystra verklighet på de mest spännande överraskningarna. Maria Lindberg har i sin platsspecifika utställning Run like hell lyckats fånga känslorna desperation, uppgivenhet och olycka.

Filmduken, ett bord och en sten utgör de enda lösa objekten i utställningsalen och kring dessa föremål har Lindberg byggt upp en frän och obehagligt äkta verklighet. Konstnären har använt väggarna i utrymmet som papper och utställningen utgör en helhet av sammanhängande verk klottrade på väggarna. lindberg kritiserar pågående krig, samhällets lättsamma inställning till starka psykmediciner och människans ständiga strävan att nå högre. Svenskan som är känd för att chockera med ord, tvetydiga budskap och i flera fall också för att väcka obehag hos betraktaren har lyckats än en gång. – Konsten måste tänka en tanke, säger Maria Lindberg bosatt och verksam i Göteborg.

Lindberg har sedan tidigt nittiotal haft ett stort inflytande på konsten i Sverige. Hon prioriterar enkelhet, återanvändning och att skildra vardagen. Efter att ha betraktat fraserna klottrade på väggarna tillräckligt länge får man en känsla av att taket faller över en och att väggarna kommer närmare. Bilarna på videokonstverket ökar farten och träden och de öde åkrarna susar förbi på filmduken. Den gråa omgivningen är identisk på båda sidorna om körbanan och fordonens hastighet accelererar tills betraktaren får känslan av att tappa kontrollen. Sjukhusdraperiet, de avbildade sömnpillren och frasen ”When someone does that over and over again it gets boring” väcker obehag. Känslan förstärks ytterligare av bilden på en pojke som greppar en gren som bryts och pojken faller fritt. Lindberg prioriterar inte bildsköna skildringar och estetik. Hon hugger med tänder och klor i den dystra verkligheten och gör inte betraktaren besviken. Utställningen är öppen fram till den 22 mars på Åbo konstmuseum.

text fanny lindholm