Den analoga musiken lever än

04.11.2008

Helsingforsbandet Vinyl Jam mottogs väl på sin singelreleasespelning.

Den analoga musiken lever än

Vinyl Jam. Smaka på orden. Lite mjukt, sötaktigt. Småklibbigt, tänjbart.
Helsingforsbandet Vinyl Jam mottogs väl på sin singelreleasespelning.

Text: Mira Honkavaara

Luften under däck på restaurangbåten Wäiski vid Hagnäskajen i Helsingfors doftar sötaktigt av rökelse när den första låten kör igång. Hjärnan bakom grooviga funk-jazz-rockbandet, saxofonisten Andre Solomko, ser med sina polisonger ut som något som just landat på scen från 1970-talet. Men det är inte bara genom synsinnet publiken upplever en viss nostalgi.
– Det här låter ju som en 70-talsporrfilm, kommenterar en funkentusiast från publiken som genast vid de första tonerna börjar gunga i takt till musiken.
Till den andra låten kommer den späda solisten, the girl with the golden hair, som resten av bandet allt som oftast kallar sin sångare Antonia Dahlström, upp på scen.
Hon ser smånervös ut men hennes klara, ljusa stämma är säker och passar in som gjuten i Vinyl Jams ljudvärld. Under den kommande en och en halv timmen är det som om de sju bandmedlemmarna själva bildar en lite upphettad, mjuk vinylplatta som snurrar, svänger, tänjer och sprakar på ett sätt som sällan skådas live på scen år 2008. Andre Solomko sluter ögonen och ser nästan ut att vara i trans, för att en stund senare vifta mer energiskt än någon annan och leda bandet som en kapellmästare.
Det här är feelgood, man kan inte låta bli att bli på gott humör. Den smått svårflirtade publiken tänder till speciellt mot slutet. Nu dansas det!

Vinyl Jams nuvarande uppsättning är en nästan helt annan än den som i fjol släppte pilotskivan Vinyl Jam. Den LP:n gjordes egentligen bara för att visa vad Andre Solomkos nystartade analoga skivbolag klarar av att göra. Men skivan blev bra och Vinyl Jam fick en fortsättning, dock så att alla andra bandmedlemmar byttes ut förutom Andre själv samt trummisen Wilhelm Granö.
På Wäiski släpptes en ny maxisingel, Test of wind, och nästa år kommer ett nytt hellångt album som redan fått namnet Kino.
– Det finns inte så många band som gör sådan här musik i dag. Ingen kan hata det här, säger basisten Sebastian Dahlström efter spelningen appropå det positiva välkomnandet som Vinyl Jam hittills upplevt.
– Efterfrågan på 70-talsklubbmusik växer, fyller Andre Solomko på.

Förutom det melodiska och medryckande soundet tror bandet att det är just den analoga idén som är deras styrka i dagens musikindustri.
– Det här är ”the real thing” och inte robotliknande som mycket av den digitalt producerade musiken är i dag. Vår musik har en själ, säger Andre Solomko som tror att ingen kommer att komma ihåg det mesta av dagens musik i framtiden.
– Jämför en pixlad digitalbild på en dator med ett gammaldags fotografi, samma sak gäller musiken. Den analoga musiken har kvar alla de små detaljerna.
Vinyl Jam gör inga ansatser att bli ett stadiumband, det skulle enligt dem förstöra bandets grundväsen.
– Huvudsaken för oss är att hålla vissa saker vid liv. Det analoga soundet är en filosofi, säger Andre Solomko.
Sebastian Dahlström kristalliserar den filosofin.
– Om allting på en skiva är perfekt, då är musiken död.Tillbaka