Retrodoftande rymdresor och punggrävlingar i go-karts
07.09.2010
Stbls Spelnörd Benjamin Knopman blickar tillbaka på den gångna sommaren.
Spelnörden-special: Retrodoftande rymdresor och punggrävlingar i go-karts
7.9.2010Stbls Spelnörd Benjamin Knopman blickar tillbaka på den gångna sommaren.
Om somrarna brukar jag spela väldigt lite. Sol, fest och jobb stjäl all den tid jag annars skulle tillbringa med en handkontroll i handen.
Den här sommaren har jag spelat ännu mindre än vanligt. Orsaken är enkel. Pojke träffade flicka, kärlek hände – och plötsligt var digital underhållning inte längre det intressantaste i mitt liv.
Men trots det tillbringade jag några sköna stunder framför min flimriga tjock-tv. Stunder, då jag utforskade underjordiska grottsystem, sprängde sönder rostiga robotpirater och pressade mina stämband till det yttersta med en rödsvart mikrofon i handen.
Det här är min sommar i spel.
Super Metroid – Wii (Virtual Console)
Metroid Prime-trilogin hör till mina absoluta favoritupplevelser i förstapersonsperspektivet. Få spel ger mig samma känsla som när jag från insidan av prisjägaren Samus Arans visir ser snön vina mellan Phendrana Drifts isbeklädda klippor eller blickar ut över Torvus Bogs puttrande myrar.
Efter att ha plöjt igenom spaltmeter efter spaltmeter av hyllningstext hade jag väntat mig att Super Metroid skulle vara mer av samma sak. Fast i charmig, nostalgitrippande 2D.
Och visst var Zebes labyrintliknande grottgångar en fängslande plats. Jag har alltid varit svag för blandningen av organiskt och högteknologi, och i fröken Arans SNES-äventyr var det här mötet sällsamt vackert. Varje skärm var en tavla i sig, varje boss var en färgsprakande uppvisning i pixelkonst.
Tyvärr var inte själva spelet riktigt lika intressant. Efter att ha kört igenom Prime-äventyren och de senaste årens Castlevania-titlar kändes det mesta väldigt bekant. Mallen var densamma som alltid – hitta nytt föremål, backtracka, skjut upp den tidigare låsta dörren med ditt nya föremål, nå ett nytt område. Upprepa. Och så vidare. Och så vidare.
Jag är övertygad om att Super Metroid var fantastiskt då det begav sig. Men i dag, efter att ha upplevt i stort sett samma äventyr tre gånger om – då är det bara ett spel i mängden.
3/5
Killzone 2 – Playstation 3
Jag blir ledsen när jag spelar Killzone 2.
Kampen mot den rödögda alienrasen helghast hade potential att vara så mycket. Världen man stred i hade kunnat vara spännande – premissen med en elektrisk himmel över ett öde ruinlandskap fick i alla fall min OMG-mätare att skjuta i taket. Men istället tvingades man kämpa sig igenom själlösa, gråmurriga betongbyggnader, i sällskap av überamerikanska testosteronpaket som grymtade fram dassiga oneliners så fort tillstymmelsen till stämning började infinna sig.
Striderna var väl spelets stora behållning, men inte ens de var i ärlighetens namn särskilt spännande.
Sommarens sämsta köp.
2/5
Crash Team Racing – Playstation 3 (Playstation Network)
Somliga avfärdade Crash Bandicoots racingdebut som en billig Mario Kart-klon.
De hade fel.
För söta Coco Bandicoot var så mycket vassare än våpet Peach, flippade Ripper Roo var en så mycket coolare skurk än tråkmånsen Bowser. Crash sparkade Marios rumpa vilken dag som helst. Vapnen var coolare, banorna var mer varierande.
Så här kan jag hålla på i evighet. Men poängen är att Naught Dogs arkadracing både var snabbare och fränare än Nintendos sävliga motsvarighet.
Crash Team Racing varvade Nintendos original lika lätt som Sonic sprang i cirklar kring deras rundlagda rörmokare under 90-talet. Och då spelade det ingen roll vem som var klonen.
5/5
Rayman 2: The Great Escape – Playstation 3 (Playstation Network)
De onda robotpiraterna har förvandlat Raymans lummiga sagoboksvärld till en plats fylld av fasa. Grodan Globox skakar galler, muskelknutten Clark är förgiftad och féflickan Ly har förlorat sina krafter. Återigen måste den ledlösa hjälten med bananklasehåret resa sig och rädda planeten.
Det var några år sedan jag sist sprang runt i Ubisofts trollskogar på jakt efter eldflugor och bortrövade amfibiekids. Men trots att spelets utseende hade åldrat med allt annat än värdighet var den magiska stämningen intakt. Banorna var fortfarande lika underbart levande, musiken var fortfarande lika stämningshöjande och den sparsmakade humorn hade lekande lätt klarat sig undan tidens tand.
Enda frågetecknet var varför Playstation-äventyrets röster nödvändigtvis måste vara på engelska. Det påhittade låtsasspråket som Rayman & co talar i spelets övriga versioner var oerhört mycket charmigare.
Men det var en bisak. Trots sina skönhetsfläckar var Rayman 2 ännu i dag en förtrollande upplevelse. Och en påminnelse om att plattformsgenren inte måste vara synonym med stora vapen och krystade Cartoon Network-dialoger.
Betyg: 3,5/5
Singstar Kent – Playstation 3
Eftersom jag avgudar känslokvartetten från Eskilstuna träffade Singstar Kent verkligen mitt i prick. Sonys Jocke Berg-simulator blev spelet som var givet på alla förfester. Spelet som jag plockade fram när ruset gjorde mig oövervinnelig, när kultalonkeron rusade fram som ett brännhett kvicksilver i mina ådror.
Låtlistan var en härlig blandning av nu och då. Där fanns klassiker som 747 och Kräm (Så nära får ingen gå), varvat med electroballaderna Vals för Satan (Din vän pessimisten) och Det finns inga ord. Jag såg, jag sjöng och jag älskade. Ohämmat och fullkomligt okritiskt.
När det blir dags att sammanfatta listan över årets bästa spel kommer Singstar Kent att ha en given topplacering. Men innan dess ska jag fortsätta sjunga om dom gånger vi delade ett liv med en blick. Igen, igen, igen.
Betyg: 5/5
Tillbaka