Stbl goes Studentteatern

24.03.2010

Året Studentteater i Helsingfors bjöd på pjäsen Rödluvan. Förutom den klassiska sagan fanns där också drag av Ett drömspel, Rickard III, Hamlet och Drummelpetter. Stbl såg pjäsen. Det här är resultatet.

STBL GOES STUDENTTEATERN

Prettoluvan

TEXT: BENJAMIN KNOPMAN

Att Studentteatern ens vågar ta sig an Rödluvan är oerhört modigt. För få berättelser är så uttjatade som den klassiska historian om flickan och vargen. Vägen till mormor är kort, och ger inte mycket utrymme för utsvävningar.
Eller?
Det börjar lovande. Med en inledning som för tankarna till David Lynchs bästa stunder, och ett skådespeleri som förmedlar äkta känslor, får pjäsen mig att börja hoppas. Hoppas, att det här ska bli något extra. Som lyckas balansera på den hårfina gränsen mellan sommarteatrarnas banalitet och de krystade prettoproduktionerna på Viirus.
Känslan håller i sig i ungefär en kvart. Sedan börjar jag titta på klockan.
Vad som till en början framstår som något nytt, fräscht och fängslande stagnerar snabbt. Stagnerar, och förvandlas till en aldrig sinande ström av pseudoexistentiellt tjafs. Jag går i allmänhet igång på sådant, men det här blir bara för mycket. Skådespelarna försöker så gott de kan, men jag får känslan av att inte ens de vet vad de säger. Eller varför de säger det. Jag får känslan av att manusförfattarna har varit höga. Ibland kan sådant resultera i mästerverk. Ibland inte.
Rödluvan är en ”inte”.
Någonstans bland allt flum, kaos och skrik ger jag upp. Ställer min hjärna på tomgång, och börjar koncentrera mig på att genomlida. Försöker stänga ut den kindpussande ankdammspublikens forcerade skratt.
Då folk börjar stiga upp ur sina säten skiner jag upp. Äntligen slut. Sedan inser jag att det är en akt kvar.
Jag avlider.
− Det här är inte den bästa av världar, säger en av de skummare filurerna ur karaktärsgalleriet alldeles i början.
− Men inte heller den sämsta.
Kanske inte. Men bra nära.

Vargkött

SKRIVEN AV: CHRISTOFFER GRÖHN

Jag sitter på Pressklubben. Smuttar på mitt rödvin. Samtalar med redaktionssekreteraren. Vi har varit på teater. Tror vi.
Några timmar tidigare. I ett skumt rum i centrala Helsingfors.
Jag luktar svett. Bredvid mig sitter Erik och Lisen.
På scenen står två människor. En av dem är goth. Ser det ut som.
En massa figurer av varierat slag dyker upp. Från alla håll och kanter. Min sikt blir skymd av en vit pelare. Jag ser inte allt.
Men jag känner.
Jag känner desto mer.
Jag känner det senmoderna samhällets vedermödor. Kärlekens förgänglighet. Rödluvan och Vargen?
Var är Vargen? Vargen är ingenstans. Men ändå överallt. Inne i huvudet på var och en.
På scenen skriks det. Klichér blandas med sanningar. Jag gäspar.
Rödluvan och Vargen hånglar.
Vargen finns inom Rödluvan. Har funnits där länge. Men kommer ut först nu. Rödluvan vill döda Vargen. Men hon kan inte. Kan inte döda en del av sig själv. Svärdet sticks in i slidan.
Det är ett hopkok av högt och lågt. Ingen handling. Tempot skruvas upp. För att avta på nytt.
Komedi blandas med tragedi, och kvar blir bara vi. På scenen har man börjat rimma, tänk om nån i publiken skulle svimma? Se så lätt det är, jag lovar och svär.
In i evigheten.
Några timmar tidigare. I en upplyst hamburgerrestaurang i centrala Helsingfors. Jag äter en BigMac. Redaktionssekreteraren håller på att kvävas.
Jag längtar efter rödvin. Och Vargkött.

Tillbaka