Man får det man ber om

27.12.2009

Till politikernas och företagsledarnas förtret fortsätter dokumentärmakaren Michael Moore gläfsa. Den här gången är det inget mindre än kapitalismen som ska förintas. Capitalism: A Love Story är klassisk Moore, på gott och ont.

Man får det man ber om

text jonny smeds

Tjugo år efter succédebuten med Roger & Me gör michael moore ett generalangrepp på kapitalismen. Samma tema har vi sett i alla Moores tidigare produktioner och det är inget upphovsmannen gör en hemlighet av. – Det här är inte bara en fortsättning på mina tidigare projekt – de kulminerar alla i den här filmen, säger han. Och visst ser det bekant ut. Capitalism: A Love Story lämpar sig inte för dem som har tröttnat på Moores stil. Ingredienserna är de samma som alltid, men det är samtidigt en förutsättning för att filmen ska fungera på det Mooreska viset. Och visst fungerar den. Den överviktige, kutryggade och sjaskigt klädde – den karakteristiska ”lippisen” finns med – Moore springer likt en terrier omkring och bråkar med de välvårdade och stiligt klädda skurkarna. Moore försvarar arbetarklassen eller den lägre medelklassen som i samband med den finansiella härdsmältan i USA har förlorat både hem och jobb. Det är följaktligen bankbossarna, börshajarna och statsledningen som är ”the bad guys”. Statsledningen, ja. – Landet styrs som ett företag, säger Moore då han gör ett sista, får vi anta, angrepp på sin favoritfiende GEORGE W. BUSH. Bilden av Bush som den stora pajasen har vi sett till lust och leda, men här kommer den igen. Den här gången träder naturligtvis hjälten BARACK OBAMA in i bilden. Demokraterna får sig några obligatoriska slängar, men på det stora hela gör Moore ingen hemlighet av på vems sida han står. De goda i filmen är de fattiga svarta som drivits från sina barndomshem, de piloter som jobbar dubbelt för att slippa stå i brödkön och de enstaka personer som ställer sig upp för att kritisera eller motarbeta kapitalismväldet.

Moore driver själv både brottsutredning och rättegång. Han fungerar som vanligt effektivt som åklagare då han radar upp bevis efter bevis. De punkter där hans resonemang brister – för det gör det – undviker han. Samtidigt bör påpekas att bevisen tidvis får en att häpna. Moore drar sig inte för att tala om en ekonomisk statskupp. Naturligtvis utmynnar det i att filmmakaren själv beger till de stora bankernas och finansinstitutens huvudkontor för att gripa ”brottslingarna”. Han backar upp en bepansrad värdetransportbil och erbjuder sig att transportera tillbaka de stulna pengarna till finansministeriet. Han spärrar av brottsplatserna, bland annat börsen på Wall Street, genom att dra polisens gulsvarta band runt byggnaderna. Naturligtvis ser han inte skymten av direktörerna i sina skräddarsydda kostymer som gömmer sig långt inne bakom poliser, väktare och låsta dörrar.

Att Moore inte bjuder på en neutral analys känner väl alla till vid det här laget. Den sedvanliga komiken bjuder han däremot på och den fungerar. Fungerar gör också den bekanta men kreativa användningen av arkivbilder som varvas med färska scener. Nyhetssändningarna från det senaste året har en central plats och känns lite tjatiga, även om vi finländska tittare bjuds på sådana sidor av finanskrisen som inte nått oss tidigare. Någon hållbar lösning på den nya världsordningen efter kapitalismens fall kommer Moore inte med, även om han presenterar fabriker som fungerar som kollektiv där städaren tjänar lika mycket som vd:n och alla delar på vinsten. – Det där låter inte så dumt, säger Moore dessutom då han får höra socialismens grundteser.

Kulmination talade Michael Moore om. Det torde väl betyda att han börjar vara klar med det här kapitlet. Capitalism: A Love Story känns som en värdig sammanfattning, en värdig avslutning, av de senaste tjugo årens filmmakande. Nu är det dags för Moore att förnya sig – eller dra sig tillbaka för att njuta av kapitalismens frukter.
Tillbaka