Ilias, en tragedi

07.12.2009

Ilias, eller Det började med ett äpple och slutade med en häst, eller Hur man blir en Hjälte, eller Ödet kan man inte kämpa emot, och gör man så dör man (och visserligen gör man det i alla fall) – en tragedi.

Ilias, en tragedi

eller Det började med ett äpple och slutade med en häst, eller Hur man blir en Hjälte, eller Ödet kan man inte kämpa emot, och gör man så dör man (och visserligen gör man det i alla fall).

text emmanuel sagne

Telemakhos, son till den redan legendariske och mytomspunne hjälten Odysseus, har aldrig träffat sin pappa. När han nu börjar bli vuxen – och kanske en man – beger han sig till Sparta för att förstå sig på sin far och eventuellt hitta sig själv. I Sparta träffar han Menelaus, en grekisk veteran från det trojanska kriget och hans hustru, den före detta sköna, och numera ilskna och nersupna Helena. Av dem och gudarna samt efter ett besök i Hades får Telemakhos så småningom ett grepp om vad som var vad i Trojas fall, vad det var hans far gjorde, och vad en hjälte egentligen är.

Teaterhögskolans nya pjäs Ilias (Iliaden) är en moderniserad iscensättning av det forngrekiska verket. För högskolans del handlar det om en produktion av flera studenters, inklusive regissörens, konstnärliga slutarbeten i bland annat regi, scenkonst och ljuddesign. För den som inte är riktigt insatt i Iliaden kan ALEKSIS MEANEYS version av Iliaden vara en liten aning förvirrande, åtminstone till en början. Även om man klarar sig utan att ha läst in sig, kan det vara en fördel att ha en aning om vad grejen mellan Zeus och Hera är, att känna till bakgrunden bakom Trojas fall, och att någon gång ha hört talas om Akilles (utöver det att han hade en häl). Har man aldrig hört om de gamla grekerna kan programbladet vara till lite hjälp. En del av historien återberättas visserligen (lika mycket för Telemakhos som publiken), men då det sker i ett högt tempo, uppbrutet, på flera scener samtidigt och i icke-kronologisk ordning, kan det hända att man stundvis inte hänger med.

I övrigt är Teaterhögskolans version aktualiserad på ett rätt behagligt sätt. Berättandet är ställvis episkt deklamerande, men inslagen av buskis, rockmusikal och mycket väl förverkligade slagsmålsscener med simulerad ”bullet time” á la BRÖDERNA WACHOWSKI i lättar upp det hela avsevärt. I gammal (god) grekisk tradition har vi män i kvinnoroller – den mustasch- och skäggprydda Heras prestation är värd att nämnas – men också kvinnor i mansroller, också här till dramatisk, även om inte komisk effekt. Skalden HOMEROS, genom vilken Iliaden och Odyssén har kommit till, oss får inte plats i själva berättelsen, men han för publiken från akt till akt iklädd en fotbollsdomares kläder. Det finns också andra moderniserande grepp, som innedrycken i Troja, ”Trojas Guld” (i väl igenkännbart burkformat) och nyhetsprogrammen som under pauserna visar det nyaste nya från kriget i Troja.

Rollprestationerna är inte helt jämna, och i flera fall lämnar de åskådaren kall trots att det handlar om arbetsprov i scenkonst. Övertygande är dock TOMMI RANTAMÄKI som (bland andra roller) Agamemnon. Också ROSANNA KEMPPI och HANNA LEKANDER gör solida prestationer som Telemakhos och Paris. RIKU NIEMINEN visar akrobatisk skicklighet och gudomligt mordiskt raseri som Akilles. Helhetsintrycket blir dock en överlång och otymplig pjäs med uppskruvat tempo. De moderniserande greppen är väl integrerade, men de kompenserar inte aktörernas dunkla motiv eller den otillfredsställande moralkakan som i form av en sång levereras på slutet.
Tillbaka