Häst är bäst

24.03.2010

Hon besöker stallet varje dag. Hennes hästar är i topptrim, och hon har tävlat mot de bästa av de bästa. Men i höst börjar studierna. Och då blir Jenni Danielsson tvungen att göra ett svårt val.

Häst är bäst

SKRIVEN AV: BENJAMIN KNOPMAN

Hon besöker stallet varje dag. Hennes hästar är i topptrim, och hon har tävlat mot de bästa av de bästa. Men i höst börjar studierna. Och då blir Jenni Danielsson tvungen att göra ett svårt val.

Jag ser mig omkring. Kläder på golvet, kläder på sängen – kläder överallt. Och i mitten av allt kaos står 19-åriga Jenni Aurora Danielsson. Nybliven student, hästflicka, FM-medaljör – och just nu en tjej som står och funderar vad hon ska ha på sig till stallet.
− Det ser alltid ut så här, mumlar hennes pojkvän, Jonny Öhman.
− Hennes eget rum ser ännu värre ut. Under de första veckorna av vårt förhållande fick jag inte ens gå in i det.
Vi befinner oss i hans lägenhet, i Ekenäs centrum. Jag har lovat att skjutsa Jenni till stallet. Till Juniper Hill, som ligger mitt ute i ingenstans. I de djupa, ogästvänliga Karisskogarna.
Plötsligt står hon där i ytterrocken, leende. Jag studerar henne närmare, inser att hon påminner vagt om Anna Abreu. En Anna Abreu med piercing i näsan.
Okej, ska vi fara då?
Hon är redan ute i trapphuset.

Hästsolarium
Efter mil av slaskiga skogsvägar är vi slutligen där. Jag svänger upp på gården, och parkerar framför det rödgråa stallet. Stänger av bilen, tar en torr brödbit i handen. Mitt försök att muta hästarna, att få Jenni att ge en bättre intervju.
Vi går in i mörkret.
Och där står de, i sina bås. Hästarna. Det är länge sedan jag har sett en häst, och det första jag slås av är hur stora de är. Hundratals kilo muskler, ben och hovar. Som lekande lätt kan krossa mig, på bara några sekunder. Men Jenni vandrar vant fram till ett av de största djuren, och ger den en klapp på mulen.
− Det här är Renate, men vi kallar henne ”Natte”, säger hon.
Hästen ger mig en sömnig blick. Hon står med hästtäcket på, under en lampa som lyser med ett rött sken.
− Ett hästsolarium, förklarar Jenni. Det mjukar upp hennes muskler.
Natte är en av Jennis två hästar, och den hon nuförtiden tävlar med. I ett bås en bit bort står hennes andra kuse, en ponny vid namn V. K. Felix. Han är 17 år gammal, och med honom har hon tidigare vunnit FM-guld i banhoppning inomhus.

Tidskrävande ...
Jag plockar fram min brödbit. Bryter den i två delar, och lägger försiktigt handen framför Nattes mule. Jag är beredd på att hon ska sluka allt, att hon ska lämna kvar en skeletthand. Men Natte är snäll, hon glufsar kontrollerat i sig brödet.
Hästarna har funnits i Jennis liv så länge hon kan minnas. Hennes mamma har också en förkärlek för de stora hovdjuren, och har själv tävlat. Gnägg och frustningar var Jennis vaggvisor.
− Då jag var sex år började jag i ridskola. Och då jag var tio började jag tävla.
Och så har det fortsatt. Hon besöker stallet så gott som varje dag. Motionerar sina hästar, motionerar andras hästar. Tränar.
− Jag blev tvungen att ta gymnasiet på tre och ett halvt år. Under vissa perioder hade jag bara så mycket, med tävlingar och allt, säger hon medan hon spänner på en grimma.
− Men om jag inte tävlade tror jag inte att jag skulle orka komma till stallet varje dag. Jag vill ha något att se fram emot, ett mål.

... och dyrt
Medan Jenni gör i ordning sin häst sitter pojkvännen Jonny på en pall och ser bortkommen ut. Jag frågar honom vad han tycker om Jennis hobby. Vad han tycker om hästar.
− Tja, jag har ingen speciell åsikt. Tidigare var jag lite rädd för dem, men sedan jag blev tillsammans med Jenni har fobin gradvis försvunnit. Nog är de ju helt söta.
Trots att han verkar ointresserad ställer han ändå alltid upp för Jenni när det krävs. Liksom resten av hennes familj. Hästsport är långt ifrån någon billig hobby. Hästtransport, stallplats, hovslagare – allt det här kostar.
− Det är tur att mamma också rider och är intresserad. Jag skulle aldrig ha råd att betala allting själv.

Mutter i manegen
Nu är Renate sadlad, och redo att ge sig ut på hoppbanan. Eftersom marken är snötäckt och isig tränar Jenni inomhus, i en manege. Hon springer runt och värmer upp hästen, medan Jonny muttrande bygger upp några hinder. Och de blir höga. Nästan en och en halv meter höga.
Då hindren står färdiga pressar Jenni benen i sidorna på Natte, och hästen sätter iväg. Ett, två tre – ett hinder avklarat! Nästa... Ja! Nästa ... en bom faller. Sedan: Ja! Det är fascinerande att se hur lätt en späd liten flicka manövrerar en tio gånger större varelse.
Efteråt är Natte löddrig i mungiporna. Hon andas tungt. Jenni klappar henne på halsen.
− Hon var konstigt trött i dag, fastän hon sprang hårt.
Kanske var Natte mer sugen på en skogspromenad? Vissa dagar brukar Jenni ta ut sina hästar på stigar som slingrar in mellan granar.
− De tycker det är avkopplande och skönt. Men i skogen finns många djur, och en gång blev Natte rädd när hon såg en älg. Hon kastade av mig, och sprang hem till stallet.

Kontakt
Väl tillbaka i det dunkla stallet får Natte en session till i hästsolariet, samtidigt som Jenni pysslar om henne.
− Det bästa med ridning är den ”connection” man får med sin häst, säger Jenni och ger Natte en klapp på halsen.
− Man måste komma bra överens, annars blir det inte till någonting i tävlingarna.
Jenni är den enda ryttare som Natte någonsin har tävlat med. Tillsammans har de vunnit, förlorat, skrattar, gråtit. Eftersom det har gått så bra i tävlingarna har Natte blivit allt mer värdefull, och kostar i dag tusen och åter tusen euro.
Men.
Allt kommer att få ett slut.

Inte utan min ponny
I höst börjar Jenni studera i Helsingfors, och dit kan Natte inte följa henne. Stallhyrorna i huvudstadsregionen är astronomiska, och att i veckorna pendla till Karisskogarna är inte ett alternativ.
− Den här säsongen blir antagligen den sista då jag tävlar på en lång, lång tid, säger Jenni med en suck. Jag kommer antagligen också att bli tvungen att sälja Natte. Visst känns det vemodigt, vi har upplevt så mycket tillsammans. Men hon är van att tävla, och förtjänar inte att tyna bort i en spilta.
Att helt sluta med ridandet är ändå otänkbart för Jenni. På helgerna kommer hon fortfarande att besöka Juniper Hill. Och även om Natte kanske inte längre finns där kommer hon i alla fall att ha en vän som väntar på henne. Felix. Ponnyn.
− Honom kommer jag aldrig att sälja, jag har haft honom så länge. Jag skulle inte kunna skiljas från honom.

Tillbaka