En husockupants funderingar

25.01.2010

Hon vill leva i en bättre värld. En värld, där pengar och status inte dikterar hur våra liv ska se ut. Där bostadslösa har tak över huvudet, och där alla barn får julklappar. Men hon tror inte att den finländska partipolitiken kan ta oss dit. Därför väljer hon en annan väg. Därför väljer Jonna Köpilä att ockupera hus.

En husockupants funderingar

SKRIVEN AV: BENJAMIN KNOPMAN

Hon vill leva i en bättre värld. En värld, där pengar och status inte dikterar hur våra liv ska se ut. Där bostadslösa har tak över huvudet, och där alla barn får julklappar. Men hon tror inte att den finländska partipolitiken kan ta oss dit. Därför väljer hon en annan väg. Därför väljer Jonna Köpilä att ockupera hus.

Vi träffas i Helsingfors centrum, en tidig vintermorgon. Gatorna har förvandlats till en smutsig massa av något som en gång var snö, och ovanför oss hägrar en cementgrå himmel. Jonna Köpiläs rödfärgade palestinasjal är den enda färgklicken i vår svartvita stad. Hon fimpar cigaretten. Sida vid sida vandrar vi till ett närliggande café. Jag beställer en gräddig kakao. Hon kaffe. Nattsvart.
− Jag är fullkomligt beroende av kaffe, säger Jonna. Men med tanke på allt man kan vara beroende av känns det som en av de ofarligare sakerna.
Farliga saker är ändå inte något som skrämmer henne. Sedan hon var med och grundade kollektivet Studentaktion hösten 2008 har Jonna utfört mer vågade handlingar än vad många hinner med under en hel livstid. Hon har ockuperat hus, krävt att studiestödet ska reformeras i grunden, och uttalat sig i frågor där många garvade politiker väljer att tiga.

Tomten stal världens oskuld
En av Jonnas synligaste aktioner var då hon, tillsammans med hundratals andra studerande, stormade in i Helsingfors universitets huvudbyggnad och tog den i besittning. Målet med demonstrationen var att få igång en diskussion om bostadspriser och hur man kan lösa problemet med bostadslöshet.
− Det finns 4000 bostadslösa i huvudstadsregionen, men över en miljon kvadratmeter golvyta som står tom. Då är något helt tydligt inte okej. Kontorslokaler blir snabbt omoderna, och många stora företag bygger nya utrymmen vartannat år. Deras gamla byggnader skulle kunna ge tak över huvudet åt många bostadslösa.
Jonna har starka åsikter, och vill förändra mycket. Sådan har hon varit ända sedan barnsben. Som fyraåring fick hon veta att julgubben bara är ett påhitt av vuxenvärlden. Då blev hon arg, men inte av samma orsaker som de flesta jämnåriga skulle ha blivit.
− Jag hade levt i tron att alla barn får julklappar. Att alla de fattiga barnen på teve också fick presenter, och att det var något som sammanförde oss alla. Men nu var det tydligen inte de snälla barnen som fick gåvor, utan bara de rika.

Stämplad som kommunist
Under sin uppväxt i Pargas var Jonna som de flesta andra tonåringar. Men då hon flyttade till Helsingfors insåg hon att här fanns möjligheter att påverka. Hon behövde inte själv bygga upp allting från grunden. Hon aktiverade sig. Hon gick med i en studiecirkel full av liktänkare, och tillsammans smidde de planer. Studentaktion föddes. Universitet ockuperades. Och då är vi här, nu. Tillbaka i samtiden, med en halvdrucken kaffekopp på bordet.
− Då jag började bli aktiv informerade min pappa mig om att jag aldrig kommer att få ett jobb, minns Jonna. Och att jag aldrig kommer att få åka till USA, för de släpper inte in kommunister i landet. Själv kan jag inte kategorisera mig, men pappa satte den stämpeln på mig.

Nej till partipolitiken
Men med tiden blev han mer välvilligt inställd till Jonnas idéer. Till och med stolt. Precis som resten av hennes familj.
− Hur skulle de inte kunna vara glada över att jag gör det jag tror på? Många frågor och orättvisor vi tar upp genom våra aktioner skulle få mindre utrymme i media om vi inte gjorde det vi gjorde. Jag har redan märkt en viss förändring i människors attityder, fler och fler verkar förstå oss.
Att ockupera ett hus är ett brott mot lagen. Jonna vet det, men är beredd att trotsa reglerna för sina visioner. Att ge sig in i traditionell politik har aldrig varit ett alternativ för henne.
− Jag skulle aldrig vara aktiv inom någon som helst form av partipolitik. Jag tror inte att det system vi har nu fungerar, och går jag med i politiken hjälper jag till att upprätthålla det. Då skulle huvudmålet lätt kunna bli att hålla sig kvar på sin position, istället för att jobba för de frågor man känner starkt för.
Men Jonna är ingen superhjälte. Precis som alla andra känner hon ibland tvivel. Hon tvivlar på att världen någonsin kommer att bli en plats utan konsumtionshysteri, ojämlikhet och misär. Hon funderar mycket på vilka metoder hon borde använda för att påverka. Vilka som är de rätta.
− Men jag tvivlar aldrig på mina drömmar, säger hon bestämt.

Arbeta, konsumera, dö
Många av sextiotalets stora aktivistnamn går i dag klädda i kostym och har blivit ett med det samhälle de en gång kämpade mot. När jag tar upp ämnet dröjer Jonna med att svara. Sedan börjar hon eftertänksamt tala.
− Jag hoppas att jag alltid kommer att orka kämpa. Just nu är jag i ett skede av livet då jag verkligen funderar på vad jag vill göra i framtiden. Jag vet inte om jag fortfarande kommer att ockupera hus när jag är åttio år, men jag ska alltid försöka jobba för en värld utan orättvisor. Jag kommer inte att bara ligga hemma och dricka öl framför teven. Det är mitt ”worst case scenario”. Arbeta, konsumera, dö.
På frågan om vad Jonna vill göra i framtiden svarar hon att hon vill frigöra sig från konsumtionssamhället. Hon vill komma ifrån idén om att hennes eget eller andras värde är beroende av status och materiella tillgångar. Dessutom har hon en romantisk dröm.
− Jag vill bli sjörövare. En stor del av all människohandel i världen sker till havs, och ett av mina mål är att stoppa det. Jag skulle frigöra fångar, och stjäla min mat från de stora företagen som exploaterar tredje världen. Och så skulle det vara en bra ursäkt för att få klä mig som Jack Sparrow.



Tillbaka