En barndom på museet

27.12.2009

Barn har väl alltid varit välkomna på museer, men sällan i den grad som ryskfödde konstnären Dmitri Zudov var i sin barndom. Han har en alldeles speciell relation till Tretiakovgalleriet i Moskva.

En barndom på museet

TEXT CHRISTINE LANGINAUER

Då han barn var det berömda museet hans dagis. Museivakterna var hans dagistanter. Och tavlorna hans lekkamrater. Nu när Tennispalatsets konstmuseum visar utställningen Förtrollad av skönhet. Mästerverk ur Tretiakov-galleriets samlingar skall vi gå och träffa hans gamla vänner från barndomen.

Den första frågan man ställer när man hör hans historia är givetvis hur han hamnade på Tretiakovgalleriet istället för på ett vanligt daghem? Av en slump helt enkelt. Zudovs föräldrar kom inte från Moskva, så han var inte berättigad att gå på ett statligt daghem där. Istället fick Zudov plats på ett daghem långt från hemmet och där vantrivdes han. – Jag stod inte ut med att vara tvungen att göra samma sak som de andra samma tid varje dag; äta, sova dagssömn och allt det där. Dessutom var det långt att åka till dagiset, förklarar Zudov. Så föräldrarna tog honom tillbaka hem. Och en dag förde Zudovs pappa, som själv är konstnär, sin son till Tretiakovgalleriet för att se på konstverk. Året var 1980 och Zudov var då fyra år gammal. När de skulle åka hem, frågade en av tanterna som satt som museivakt om lille Dmitri ville komma tillbaka i morgon igen. – Vill du det? frågade pappa Zudov sin son. – Ja! blev svaret. Och så blev det.

Lilla Dmitri fick komma till museet flera dagar i veckan. Hans barnskötare blev alla de gamla tanter man fortfarande kan se sitta som vakter på ryska museer. Och de har lika tråkigt som de ser ut att ha, det kan Zudov intyga. – De tog mer än gärna hand om mig, eftersom de tyckte om barn och det gav dem omväxling. Tanterna brukade tävla om vem som bäst kunde skämma bort lilla Dmitri, en hämtade piroger, en annan godis, en tredje kaka. Och Dmitri trivdes, han trivdes alldeles förträffligt. Även om han bara var ett barn, fick han ströva omkring fritt i det enorma museet. De ofta flera meter höga och breda tavlorna var både intressanta och spännande. Han hade sina favorittavlor och favoritsalar, vilka förändrades och byttes då och då. – När man är ett litet barn tittar man på andra saker i tavlorna än vuxna. Man beundrar färgerna, ljuset och hur verklighetstrogen målningen är, berättar Zudov. Speciellt fascinerad var han av ljuset i GENRICH SEMIRADSKIJS (1843–1902) målningar. I Tennispalatset hänger endast ett av hans verk, men i Tretiakovgalleriet fyller hans målningar en hel sal. Tärningskastning från år 1899 är ett motiv från antiken, vilket var typiskt för Semiradksij. – Han är tekniskt mycket kunnig, men nu som vuxen förstår man att hans verk ofta har ett ganska fattigt innehåll, förklarar Zudov.

Mitt emot Semiradskijs målning hänger STEFAN BAKALOVITJS (1857– 1947) I Maecenas mottagningsrum (1890). Det här var en av Zudovs favoriter som barn. – Vad liten den är! utbrister han. För ett barn har även den här tavlan med sina mått på cirka 50x40 centimeter varit enorm. Zudov berättar att han som liten inte kunde gå förbi denna tavla utan att beundra hur vackert marmorn är avbildad och hur mörkret som kryper fram från hörnen sprider spänning och mystik över målningen. Det är en tavla som fortfarande har kvar sin dragningskraft. Nästa verk som konstnären stannar framför är KARLIS TEODORUS huns (Karl Gun, 1830–1877) Scen ur Bartholomeinatten (1870). Förutom att målningen är välgjord var det handlingen som drog den lilla pojken till denna tavla. Det händer mycket i tavlan; en riddare med vapen, en sörjande kvinna, element som får ett litet barns fantasi att flöda. Även konstnärens signatur var intressant – han har målat in den som ett mönster i mattan, längst ner till höger. I samma höjd som en fyraårings ögon. För en vuxen är det betydligt svårare att upptäcka detta.

En del tavlor var så spännande för den lilla pojken att Zudov fortfarande i dag går en längre cirkel runtom dem för att inte behöva se dem. Ingen av dem hänger i Tennispalatset, men här finns tre tavlor av VASILIJ VERESJTJAGIN (1842–1904), en officer som målade som hobby. Hans målningar har ett mycket spännande ljus som drar en till sig och oftast exotiska motiv. Slavpojke säljs från 1872 var även den en barndomsfavorit. De andra tavlorna är målade i Indien. De exotiska platserna kan säkert till en del förklara konstverkens speciella, starka ljus och färger. – Den här utställningen har både bra och dåliga sidor. Det finns lite för många olika teman man försökt få fram, säger Zudov då vi går ut. Hela tio teman räknar jag till. Och cirka tio målningar under varje tema. Det är splittrat, det kan man hålla med om. – Men de flesta verk hade jag aldrig sett, det var positivt! De har aldrig varit utställda på galleriet utan antagligen varit i lagret. Visst är det roligt med nya bekanta bland gamla vänner ibland, fortsätter Zudov.

I två år gick Zudov till Tretiakovgalleriet, när hans föräldrar jobbade. Mästerverken i Moskvas pärla gjorde ett så stort intryck på honom som barn att han som vuxen studerade till konstnär själv – på Surikovinstitutet, Moskvas konstakademi, som ligger vägg i vägg med Tretiakovgalleriet. Åter igen fick han umgås intensivt med tavlorna där, eftersom konststuderandena gjorde sina kopieringsövningar och hade föreläsningarna i konsthistoria i museets salar. För en som är uppvuxen i det finska samhället känns Zudovs tidiga barndom minst sagt spännande och unik. Men ibland fanns på Tretiakovgalleriet även andra barn som av någon orsak inte gick på vanligt dagis, utan då och då kom till museet för att skötas. Och ibland förde Zudovs pappa honom till Pushkin-museet. Ofta kunde han fråga honom på morgonen, till vilket av de två museerna sonen den dagen ville gå. Undrar om det kunde gå i Finland? Kanske borde jag börja bekanta mig med museivakterna på Ateneum, för att se om mina framtida barn kunde få en dagisplats där.
Tillbaka