Stjärnfabriken

27.12.2009

Det vimlar av hårdsatsande och framgångsrika friidrottare vid de svenska högskolorna i Vasa. Välfungerande stödtjänster och en stark gemenskap är några av ingredienserna som gör att svenska Österbotten fostrar flera av landets mest lovande friidrottare.

Stjärnfabriken

text jonna granqvist

SANDRA ERIKSSON har redan som 20-åring etablerat sig som den bästa hinderlöparen i Finland. I somras deltog hon i VM i Berlin och strax efter det var det dags för ett nytt steg i livet då hon inledde sina studier i byggnadsteknik vid Yrkeshögskolan Novia i Vasa. Studierna kräver dock långa dagar, något som inte fungerar för hårdsatsande Eriksson. – Det är svårt att hinna med i skolan och träningen kommer alltid först, säger Eriksson som för tillfället gör nio till tio träningspass i veckan. Den 22-åriga 400- och 800-meterslöparen KARIN STORBACKA har hunnit längre med sina studier. Hon studerar statskunskap vid Åbo Akademi i Vasa för fjärde året. – Jag tycker att det har fungerat jättebra att kombinera studier i statskunskap med idrotten. Man ser ju efter hand hur mycket tid man kan lägga på studierna, och ända tills i år har jag kunnat hålla samma studietakt som de andra på min årskurs. I år läser jag ungefär hälften av vad de gör – ju äldre man blir desto mer måste man satsa på idrotten, säger Storbacka som också hon tränar upp till tio gånger i veckan. Precis som alla andra friidrottare är Karin Storbacka och Sandra Eriksson just nu inne i grundträningsperioden, som innebär längre länkar blandat med intervallträning. – Just nu är det mest ensamträning. Mot våren blir det mer samträningar, mer fokus på snabbhet och överlag mer träningar, säger Storbacka.

De idrottande Vasastuderandena har ypperliga förutsättningar. – Vi har en fantastisk gemenskap bland idrottarna i Österbotten, vi sporrar varandra och har roligt. Det är säkert en orsak till att många idrottare från Österbotten blir bra, funderar Sandra Eriksson. Toppidrottande högskolestuderande har på många orter nytta av de regionala idrottsakademierna, men i Vasa är erfarenheterna speciellt goda. Vasaregionens idrottsakademi påverkade rentav Karin Storbackas val av studieort. – Jag hade funderat på att studera statskunskap i Åbo istället, men jag visste om att idrottsakademin i Vasa är bra. Dessutom finns Botniahallen strax utanför stan, säger Storbacka.

Idrottsakademin erbjuder gemensam träning och hjälper till med studieplanering. Den bistår också vid examen, när idrottarna ska övergå till att kombinera idrotten med ett arbete. – Jag tycker att idrottsakademin fungerar jättebra här. Jag har hört om andra orter där det finns en idrottsakademi men där den inte alls är lika aktiv som i Vasa, fortsätter Storbacka. Sandra Eriksson har inte ännu hunnit delta i idrottsakademins gemensamma träningar, men hon har fått hjälp med att planera sina studier av akademin och dess verksamhetsledare jens wallin. – Rådet jag har fått är att satsa mest på idrotten och att dra ut studierna på så lång tid det bara går, berättar Eriksson. För båda tjejerna är EM i Barcelona sommarens stora målsättning. Sandra Eriksson har redan klarat kvalgränsen på 3000 meter hinder, men Karin Storbacka har en bit kvar på både det enkla och det dubbla banvarvet. – Jag hoppas att jag får delta och att jag även löper rekord där, säger Storbacka. I somras noterades hon för de personliga rekorden 53,87 på 400 meter och 2.02,99 på 800 meter och hon vann FM-guld på båda sträckorna såväl i damklassen som i den egna åldersklassen D22. Hon tycker ändå inte att säsongen gick som planerat. – I början av säsongen gick allt jättetrögt så då var det tungt, men på slutet blev det bättre och jag får nog vara nöjd, säger Storbacka. Då Karin Storbacka fortfarande väntar på sin värdetävlingsdebut i damklassen är det något som Sandra Eriksson fick uppleva i somras. –

Allting med att få delta i VM i Berlin var en upplevelse, inte bara själva loppet. Det var större än allt jag hade varit med om tidigare, och att få se usain bolt springa världsrekord var nästan det häftigaste av allt, säger Eriksson som gjorde ett bra hinderlopp men inte placerade sig speciellt högt på grund av den hårda konkurrensen. Hennes rekord från i somras är 9.45,50 och därmed har hon bara fem sekunder kvar till johanna lehtinens finländska rekord på 3000 meter hinder, ett rekord som hon hoppas slå väldigt snart. – Fem sekunder är inte mycket, det borde inte ens vara ett problem att slå det. Jag vill gärna springa på en tid en bra bit under det redan i sommar. Därtill siktar jag på en finalplats i EM i Barcelona. Om studerande i allmänhet har det knapert ekonomiskt, gäller det i ännu högre grad elitidrottande studerande i en sport där det rör sig lite pengar under den absoluta toppen. – Det är svårt att försörja sig på idrotten, men sommarjobb är något som man som elitidrottare inte har möjlighet till. Jag förlorar inte på att idrotta, men inte förtjänar jag något på det heller, säger Eriksson. – Som det är nu kan jag satsa på idrotten utan att behöva fundera på sommarjobb eller annat, men inte blir man rik på det. Idrottskarriären är ju en begränsad tid i ens liv, man behöver något att göra efteråt också, så att man har en annan identitet än bara idrottaren, konstaterar Karin Storbacka. – Jag tycker att man ska satsa på idrotten så länge det går, men i något skede behöver man nog börja tänka på vad man ska göra när idrottskarriären är över, säger Sandra Eriksson. Det är inte bara pengarna som inte vill räcka till, utan det kan vara svårt att ha ett socialt liv utanför idrotten. – Det blir helt enkelt så att kompisar och annat får komma lite i andra hand. Till exempel under första studieåret hade jag gärna deltagit mer i studielivet, säger Storbacka och fortsätter: – Det är egentligen inte träningen i sig som tar allra mest tid – det är när man lägger ihop träningen och all verksamhet runt om idrotten som det blir mycket.

Eriksson och Storbacka har fortfarande sina bästa år som idrottare framför sig. Varje år kan bjuda på nya rekordförbättringar och fler medaljer, men finns det något slutligt mål med idrottskarriären? – Jag vill inte säga att jag har ett mål, jag försöker att inte se för många år framåt i taget. Men det är klart att jag drömmer om att en dag få springa final i VM eller OS, säger Karin Storbacka. – Jag älskar att testa gränser och se hur långt jag kan nå – drömmen är att komma upp i världseliten och vinna en medalj i VM eller OS, säger Sandra Eriksson. För henne avbryts träningssäsongen det här veckoslutet då hon tävlar i EM i terränglöpning i Dublin. – Jag har ingen aning om vad som är realistiskt att förvänta sig, men jag är i bra form så jag siktar på att komma bland de tio bästa. Jag deltar egentligen i terränglöpning mest för att få variation i träningen till 3000 meter hinder, säger Sandra Eriksson.

Tillbaka