Stormöte i Helsingfors

06.02.2009

Studentrörelsen Studentaktion kallade studenter vid Helsingfors universitetet till stormöte för att diskutera den pågående universitetslagreformen. Mötet formade arbetsgrupper med avsikt att ifrågasätta, kritisera och protestera.

En kvart innan mötet skall börja är allting som vanligt i Porthania vid Helsingfors universitet. Studenter äter sin lunch i kaféet; bara några få syns till på bottenvåningen.
Fem minuter i ett börjar folket strömma till, och strax därpå är det stora auditoriet, med drygt 500 platser, fullt. Rörelsen Studentaktion har kallat till ett stormöte för att diskutera universitetsreformen. Det handlar om att ”tiden för uttalanden är över, tiden för handling är nu”. Som inledning läser Studentaktion upp ett manifest som slutar med just de orden. Planen är att så snart som möjligt forma arbetsgrupper. Men först några föredragningar.
Och allmän diskussion. Professor CHRISTOPHER LLOYD från Australien berättar om sina erfarenheter av universitetsreformen i sitt hemland, och hur den i samband med politiska nycker och ekonomiska tillfälligheter skadade universitetsväsendet där. De italienska studenterna CECICIA LUSARDI och MARCO LA ROSA talar om studentprotesterna i
Rom. JUHA KEKKONEN, dekanus vid rättsvetenskapliga fakulteten, och PAAVO UUSITALO, docent i sociologi, framför kritik mot reformen i sina anföranden. Docent JUSSI VÄHÄMÄKI frågar retoriskt ifall universitetet behöver förändring. Forskare MATTI VESA VOLANEN talar om informationsekonomin och behovet av universitetsreform. Han håller med om
att saker måste ändras. Han har dock inga förslag. Professor KAI KALIMA talar om hur finansiella instrument kan användas för att styra forskning.
Konsistoriemedlem PIA MÄNTTÄbeklagar sig över hur lite konsistoriet involverats. I samma veva kallar hon till en ny arbetsgrupp: för samarbete med universitetets administration.
Docent ANNE NEVGI talar om sina farhågor att docentväsentet och universiteten ska gå skilda vägar. De flesta som talar verkar överens om en sak. Något måste göras.
Lagstiftarna å sin sida, vet hur allt ska bli bra. Universiteten ska äga sina byggnader, köpa sin utrustning, anställa sitt folk och förvalta sina pengar. Det här ska öka universitetens långsiktiga och kortsiktiga handlingsförmåga.Universiteten ska få mer rum att agera på nya strömningar i forskning och kunna satsa på sina starka sidor. Staten har lovat att alla universitet som går in för stiftelsemodellen som den nya lagen möjliggör ska få mer pengar av staten, baserat på hur mycket de får in av utomstående finansiärer.
Från konsultkällor (Jääskinen & Rantanen 2007) får man veta att något annat finns i främsta rummet. Konkurrenskraft. Universiteten ska producera innovatörer som ökar konkurrenskraften. Kravet på konkurrenskraft sträcker sig också till nivån på undervisningen – utbildning anses vara en produkt på den globala marknaden, och Finland ska vara konkurrenskraftigt i det hänseendet. Detta resulterar i en lag som tillåter
en mer företagslik struktur med ökad toppstyrning, resultatansvarighet och arbetsavtal istället för tjänster. De som investerar i ett universitet ska också ha möjlighet att påverka det. Efter föredragningarna är det dags för mötesdeltagarna att vädra sina
åsikter och uppfattningar om universitetsreformen. Några har frågor. Andra har retorik. Någon beskyller Finlands studentkårers förbund för att ha varit inaktivt i saken.
Från FSF finns ingen på plats, men en medlem av HUS styrelse konstaterar att det är svårt att föra fram studentkårernas åsikter ifall kårerna inte har några. Några vill strejka, andra tvekar. Telefonkampanjer föreslås. Det manas till försiktighet. Det drar ut på
tiden. Efter fyra timmar av prat avlägsnar jag mig utan att ha sett någon
handling. Innan jag går, skriver jag mitt namn på en arbetsgrupplista. Samma kväll står det på studentaktions webbplats att stormötet enades om att lagförslaget bör förkastas.
Tillbaka