Det är ganska exakt tio år sedan jag tog farväl av chefredaktörsposten på Studentbladet, ett för mig omtumlande år, både rent personligt och professionellt. Att basa för en tvåveckorstidning med 12 000 prenumeranter då ens främsta journalistiska erfarenhet var några sommarredaktörsjobb var stort.

Det har varit smärtsamt att följa med Stbl:s utveckling under de senaste åren, inte därför att tidningen skulle ha blivit sämre – den har tvärtom blivit bättre – men på grund av den studentkårsflykt som pågått. Tyvärr är den ändå inte överraskande.

Redan på min tid fanns det nästan oöverkomliga spänningar inom Svenska studerandes intresseförening SSI. Hankens och Åbo Akademis studentkårer, som sedermera utträtt ur samarbetet, var redan då mentalt på väg, trots att inga slag gjordes i saken. Då, som nu, ansåg studentkårerna att de inte fick valuta för medlemsavgiften. Det stora diskussionsämnet inom SSI var på den tiden huruvida organisationen skulle satsa mer på intressebevakning för att göra skäl för sitt namn, och således vara ett språkrör för de finlandssvenska studerandena över hela landet. Därav blev ändå inte mycket, eftersom frågor om mandat och representation satte käppar i hjulen.

I Åbo och Vasa ansåg man att tidningen var för Helsingforscentrerad, medan de otaliga organisationer som var baserade i Helsingfors var purkna över att just deras organisation inte fick tillräckligt med utrymme.

Det andra stora problemet var att respektive studerandeorganisationer aldrig ansåg att Studentbladet uppmärksammade just deras verksamhet och verklighet tillräckligt mycket. Det var ett snarast omöjligt pussel att i varje tidning få in något som anknöt till alla studieorter och dess skolor och universitet. I Åbo och Vasa ansåg man att tidningen var för Helsingforscentrerad, medan de otaliga organisationer som var baserade i Helsingfors var purkna över att just deras organisation inte fick tillräckligt med utrymme.

Den ständigt överhängande frågan var: vad ska Studentbladet egentligen vara? Den frågan är uppenbarligen lika aktuell i dag som den var då.

Från språkpolitisk propagandakanal till antikommunistisk fanbärare

Nordens äldsta studenttidning har antagit många olika former under årens lopp. Från språkpolitisk propagandakanal till antikommunistisk fanbärare till vänsterradikal fackla för studentrörelsen, till universitetspolitisk intressebevakare till journaliststuderandes experimentlabb till studentikos festblaska till queer-ekologiskt världssamvete till studentkårernas informationshäfte. Tidningen har levt och förändrats med tiderna, de politiska och samhälleliga vindarna och de kulturella strömmarna. Det har varit dess styrka, men också dess svaghet.

Tidningen har under de senaste 10-15 åren upplevt något av en identitetskris. Ett problem är kanske att den så ofta gjorts av ambitiösa Soc&kom-studerande (som jag själv i tiderna) som velat förverkliga sig själva som journalister och skriva meningsfull och världsförbättrande journalistik, medan många av tidningens läsare önskat mer fokus på det praktiska arbetet inom studerandeorganisationerna och den – rätt tråkiga – informationsverksamheten. Denna identitetskris förvärrades yttermer av den allmänna krisen inom medievärlden. När printmedia överlag började skaka i sina grundvalar i och med internets och sociala mediers intrång i medieverkligheten, och hundratals tidningar, mediehus, bloggar och diskussionsforum låg bara ett klick bort, alldeles gratis, var det naturligt att SSI:s medlemsorganisationer började fråga sig vad det egentligen var man betalade för, och hur mycket mervärde medlemskapet i SSI, samt prenumerationen på Studentbladet egentligen gav.

Frågan är om de åtgärder som tillgreps var de rätta.

Studentbladets stora trumf var under den tiden jag var chefredaktör att tidningen kunde framstå som en förenande länk mellan alla svenskspråkiga högskolestuderande i Finland. Den trumfen raserades då ÅAS utträdde ur föreningen 2013 och SHS 2015. Förlusten av dessa stora prenumerantunderlag krävde naturligtvis åtgärder. Frågan är om de åtgärder som tillgreps var de rätta. SSI beslöt att bli webbtidning med öppet innehåll, som även SHS och ÅAS studerande kan läsa, utan att betala för det.

Studentbladet kunde ha tagit en annan väg då ÅAS gick ut ur samarbetet 2013. En drastisk, men i det läget rätt logisk, lösning skulle ha varit att omforma Studentbladet till en studenttidning med uttalat fokus på huvudstadsregionen. Detta hade visserligen lämnat Novia delvis utanför, men hade gett tidningen en möjlighet att ombranda sig och fokusera sig. Då hade kanske SHS-utträdet kunnat avstyras. Men det är förstås lätt att vara efterklok. Nu efter Noviums utträde har Studentbladet i stället av tvång blivit en Helsingforstidning – eller en Helsingforswebbsida, om man så vill. Kvar finns nu Aalto-universitetets, Arcadas och Helsingfors universitets studentkårer, samt nationerna, vilka i dagens läge i huvudsak representerar de övriga medlemmarna i SSI, plus Hanken.

Frågan är nu hur SSI och Studentbladet går vidare. Alla inblandade har uppgett att de är ”öppna” för någon form av samarbete i framtiden, och det skulle vara i både de finlandssvenska studerandenas och Studentbladets bästa intressen om de olika parterna kunde enas. Men då måste det vara mycket tydligt exakt vad man enas om. Studentbladet måste hitta sin identitet pånytt, vilket naturligtvis är knepigt för en tidning som byter chefredaktör en gång i året, och därmed har svårt att syssla med långsiktig planering.

Måhända har Studentbladet en glasklar vision för vad tidningen, eller vad man i dagens läge ska kalla den, är, vad den står för och vilken dess nisch är i den finlandssvenska medieverkligheten.

Jag förstår att Novium inte är helt övertygad om att de är värda att betala 14 000 euro i året för, speciellt som ungefär samma texter har hängt på framsidan sen jag senast kollade den för kring två veckor sen.

Vad den linjen är blir ändå inte tydlig för mig då jag besöker stbl.fi. På zinens framsida finns två texter om Noviums utträde, en intervju om Studentteatern i Åbo, en intervju om finlandssvenska studerande i Umeå och en text om en svensk studenttidning. Väldigt typiska studenttidningstexter, och inget fel på artiklarna i sig, men jag förstår att Novium inte är helt övertygad om att de är värda att betala 14 000 euro i året för, speciellt som ungefär samma texter har hängt på framsidan sen jag senast kollade den för kring två veckor sen.

Studentbladets nuvarande situation är ohållbar. För tillfället publicerar Stbl ungefär samma innehåll gratis på webben, i huvudsak finansierad av tre stora helsingforsiska studerandekårer, som den gjorde då den kom ut på papper, finansierad av i princip alla finlandssvenska högskolestuderande. På den ”gamla goda” papperstidningstiden var det många som aldrig läste tidningen, men de fick åtminstone hem den i posten, och tvingades då på ett sätt eller annat befatta sig med den. Om Stbl och SSI inte gör en drastisk linjeändring är risken överhängande att de tre kvarstående studerandekårerna också börjar fråga sig vad de egentligen betalar för.

Antingen borde nu Stbl klart och tydligt nischa sig på att bevaka huvudstadsregionen eller så borde man ta en time-out.

Antingen borde nu Stbl klart och tydligt nischa sig på att bevaka huvudstadsregionen, och på så sätt göra sig relevant för tidningens finansiärer, eller så borde man ta en time-out, sammankalla intressebevakare från alla finlandssvenska studerandekårer, och sätta sig ner för en ordentlig brainstormingsession om vad Studentbladet ska vara, och hur tidningen kan göras relevant för studerande längs hela kustremsan.

Att Stbl för tillfället ger ett något vilset intryck ska redaktörerna och generalsekreteraren inte nödvändigtvis belastas för. Visserligen bär de anställda det slutliga ansvaret för den produkt som görs, men mycket beror också på hur gemenskapen fungerar och vilken insats tidningens utgivarförening gör. Om saker och ting fortfarande fungerar som på min tid, betyder det att studerandekårerna väljer sina representanter till SSI:s styrelse och fullmäktige som ”nakki”, och att vissa inblandade har föga intresse för Studentbladet.

Om det verkligen har varit så illa att hälften av SSI:s medlemmar de senaste fyra åren ansett att det inte lönar sig att betala för Studentbladet, hade det ju funnits all möjlighet i världen att göra något åt saken – det vill säga om ett genuint intresse hade funnits från studerandekårernas sida. Som det nu är håller de finlandssvenska studerandena i samlad tropp på att sänka den stoltaste traditionen för finlandssvenskt studerandesamarbete över högskolegränserna, en unik studenttidning med anor längre än någon annan i Norden. Man får lust att ställa frågan: ”Vad i helvete är det ni håller på med?”

SHS, ÅAS och Novium borde i stället för att smita sitt ansvar för den finlandssvenska studentpressens framtid se sig själva i spegeln

SHS, ÅAS och Novium borde i stället för att smita sitt ansvar för den finlandssvenska studentpressens framtid se sig själva i spegeln och fråga sig vad de egentligen gjort för att stöda och utveckla Studentbladet. Likaså borde de kvarvarande studerandekårerna rannsaka sig själva. SSI:s struktur och verksamhet är i behov av en grundrenovering och den måste göras å det snaraste om Studentbladet ska återfå sin relevans som ett medium för alla svenskspråkiga studerande i Finland. Ingen annan kan åstadkomma denna grundrenovering än de samlade finlandssvenska studerandekårerna. Nästa gång en reform planeras: skippa den dyra konsultfirman och sätt er ner och snacka med varandra. Det ska väl för bövelen inte vara omöjligt för tiotusen samlade studerande att ge ut en tidning.

Janne Wass
 är ex-chefredaktör för Studentbladet

Om skribenten
Publicerad
juni 16, 2017

1 kommentar om “Vad i helvete är det ni håller på med?”

  1. Intressant överblick över hur SSI och Studentbladet redan länge tampats med samma diskussioner och kritik som verkar vara aktuell idag! Jag skrev ett svar på kolumnen för att svara på kritiken mot Studentbladet och förklara varför det ser ut som det just nu: http://www.stbl.fi/2017/06/16/svar-pa-wass-kritik-mot-studentbladet/
    Tanken att de övriga medlemskorporationerna skulle ha struntat i en enskild medlemskorporation är däremot väldigt underlig. Det är klart att det skulle vara lättare att göra en lokaltidning, men då skulle SSI inte vara ett samarbetsorgan, utan snarare en krigszon.

Kommentera