Många har gjort matnjutning till en seriös hobby (känt som ”ruokahifistely” på finska), men är finsmakarna egentligen bara ute efter att instagramma sin ekologiska och närproducerade mat?

Skrik och panik råder konstant över mat och våra matvanor. Om det inte handlar om vilka exakta mängder protein den innehåller handlar det om varifrån den kommit eller vilka skrämmande tillsatser som stoppats i den. I all denna rumba om vad maten innehåller eller varifrån den kommer, har vi glömt bort att njuta av den? Mindre och mindre tid har lagts på matlagning och ätandet sedan revolutionen av halvfabrikat och helfabrikat. Motreaktionen har ju varit att laga allt ”from scratch” istället. Förutom en motreaktion har även de flesta fenomen en överkorrigering. Kanske i form av en besatthet av att laga och äta god och lite överprissatt mat, så kallat finsmakande?

Finsmakande beskrivs ibland som ett sätt att smygskryta om sin förmögenhet genom att välja den dyrare eko- eller närproducerade maten och ibland som en person som till varje pris vill äta gott, oberoende av kostnad och miljöpåverkan. Den senare förklaringen liknar kanske lite en så kallad ”Foodie”. Så här definierar Urbandictionary.com en foodie: ”A douchebag who likes food”, så det är tydligt att finsmakandet inte alltid uppskattas. Men dessa radikala matnjutare har ju egentligen gjort en hobby av något man ändå måste göra varje dag – att äta.

Mat är ett väldigt kontroversiellt ämne eftersom mat har en sådan stor påverkan både på hälsan och miljön. Just av dessa orsaker är det kanske förståeligt att vi i länder där vi har möjligheten att välja relativt fritt vad vi äter också diskuterar valen väldigt mycket. Men glömmer vi att beakta själva njutandet av maten och alla seder som kretsar kring mat?

I Finland har man konstaterat att familjer ofta inte äter tillsammans nuförtiden. Gemensamma måltider anses vara så pass viktiga att de finländska näringsrekommendationerna för gravida och barnfamiljer ändrats så, att de omfattar en större helhetsbild av måltiderna (Vi äter tillsammans, statens näringsdeklaration och Institutet för hälsa och välfärd). I rekommendationerna betonar man hur viktigt det är för barns trygghetskänsla och utveckling av matvanor med regelbundna måltider. ”Positiva måltidssituationer, deltagande och upplevd matglädje utvecklar barnets matvanor i gynnsam riktning.” står det i publikationen ”Vi äter tillsammans”. Finsmakarna, som ju betonar att själva matupplevelsen är den viktiga, har redan koll på detta. Kanske finsmakarna är pionjärer i ett skifte i fokus gällande matupplevelsen som till och med tagits upp på offentlig nivå?

Så finns det något bra med finsmakandet? Och kan man vara en finsmakare utan att vara ”en douchebag who likes food”? Att respektera maten och njuta av smaken kanske har blivit bortglömt då vi har ett sådant överflöd av mat. Vi tänker kanske att vi alltid kan njuta nästa gång vi äter pasta carbonara och därmed fortsätter med att slafsa i oss maten utan att tänka på vad den smakar. Själva ätandet är inte tillräckligt underhållande så vi kollar alltid på Netflix samtidigt som vi äter istället för att sitta ner vid matbordet och diskutera med vänner och njuta av maten och den sociala situationen som skapas av att äta tillsammans.

Så ja, finsmakandet kan vara bra för ens egen hälsa i och med social interaktion och njutning av maten. Om finsmakaren dessutom råkar vara av ekosorten (som äter närproducerat och eko) är ju finsmakandet även bra för miljön. Om ekofinsmakaren sen är en finsmakare enbart för att kunna instagramma sina fair trade-bananer eller sitt närproducerade fårkött för bekräftelse spelar det ju absolut ingen roll, resultatet är detsamma för miljön oberoende av motiven. Vad som helst som driver oss att äta mer miljövänligt och hälsosamt är positivt och då spelar det ju ingen roll om motivet bara är att lägga #eko #vegetariskt #närproducerat på sina instagram-bilder.

Om skribenten
Publicerad
januari 18, 2017

4 kommentarer om “Finsmakande – En statushävning eller genuin strävan efter njutning?”

  1. Sedan jag började studera näringslära har jag bestämt mig för att se på människors dieter, matseder eller attityder till mat som en religion, den är personlig och väldigt central i en persons liv, men liksom religion önskar oftast alla andra människor att man inte försöker trycka sitt perspektiv av mat på andra. Det att matseder är som en religion är kanske speciellt relevant för en person som skulle identifiera sig som en finsmakare. Alla får vara på sitt sätt och att vara en finsmakare är egentligen bara att ha ett stort intresse för mat. Så länge man inte går omkring och dissar andras religion är man ju inte en ”douchebag”.

  2. Mycket bra skrivet, och åsikterna är klara och ,ack så viktiga. Att några visar upp sitt ekomatbord, Där hela familjen äter samman, kan inte vara fel. Alltför många rusar in i köken, och river åt sej ett å annat, och försvinner. Om lyckan är god kanske någon familj ändå tänker efter, och inser hur dumt det är att äta på det viset. Inte för att jag vet, men jag kan tänka mej att mänskokroppen, bara blir stressad av sådan mat.
    Min åsikt är att Ingen får ha så brått attinte sitta ner och äta god mat tillsammans. Hela familjen. Är det spagetti, pizza eller grytstek har mindre betydelse. Huvudsaken är att alla samlas en stund, tillen vackert serverad måltid.

    • Hej, tack för din kommentar! Damen på bilden är Irene Blomqvist, och det är hon som har skrivit texten. Vi håller än på att gå igenom äldre texter och lägger manuellt in information, tyvärr ser skribentnamn och bildtexter än lite tokiga ut på vissa artiklar eftersom uppbyggnaden är lite olik från gamla sidan. Men vi arbetar på det! 🙂 – Sandra

Kommentera